Text Gästskribent --- | 25 oktober 2018

Ni vet hur det är med glöden; när man blåser på den blir den rödare och varmare. När församlingen i Grekland ber sin förbön i gudstjänsten om det som ligger oss nära om hjärtat, handlar våra böner väldigt ofta om dem som har det svårt i livet. Vi ber för dem som lever där det är krig. Det är inte långt dit.

Vi ber för dem som flyr från och riskerar en svår resa över Medelhavet. Några av dem drunknar, andra drar troligen en lättnadens suck när de fått fast mark under fötterna. Nu sitter de fast i flyktingläger runt om i Grekland i stället, eftersom Europa har stängt sina gränser.

De som drabbas av jordbävningar nämner vi inför Gud. Vi har själva känt vilka starka krafter som får jorden att skaka. Och vi tänker på de människor som drabbades av branden i Aten. Ett hundratal personer hann inte springa undan löpelden som drog genom staden. Kvarteren ligger bara i utkanten av staden.

Ofta tänker vi på dem som inte har mat på bordet. Den ekonomiska krisen har gjort att många greker kommit på obestånd, inte för att de misskött sig, utan för att krisen gjort dem arbetslösa och svångremmen dragits åt alldeles för hårt. Vi ser dem gå till soppköken och några av dem tvingas tigga för att få äta sig mätta. Det blir så tydligt att lyckan inte går att ta för givet.

Bönens naturliga väg är att övergå till handling, för vem av oss vill inte hjälpa till?

När vi så ber för dem som ligger oss allra närmast om hjärtat, våra kära, då är det Guds heliga skyddsänglar vi frågar efter. Åh, måtte inget hända dem vi älskar! Men på det hela taget är det samma bön för oss alla under himlen: Bevara oss! Förbarma dig!

Det blåser hårdare här. Vi suckar oftare här. Det är mera glöd i bönen i Grekland.

Senast uppdaterad: 23 oktober 2018