En gång i månaden träffas hjärntrötta på sjukhuskyrkan i Umeå för att få sinnesfrid. Spira bad frilansjournalisten Erica Dahlgren att gå dit med diakon Maria Westerlund. Båda är på väg att tillfriskna från utmattning.
Text Erica Dahlgren | 22 maj 2017
Jackor prasslar och viskande röster hälsar på varandra medan
Maria väljer en karmstol i raden längst bak. Själv försöker jag
sätta mig så tyst som möjligt i en stol på raden framför. Det är
gudstjänst en söndagskväll med tända ljus i sjukhuskyrkan på
Norrlands universitetssjukhus. Genom sorlet hörs en tyst gråt.
- Här behöver man inte smussla och hymla, säger Maria
Westerlund.
Hon arbetar som diakon i Tegskyrkan och hörde först talas om ett
nätverk för sjuka och hjärntrötta genom jobbet. Sedan förstod hon
att det här var något hon själv behövde.
Maria föddes med Klippel-Feils syndrom som påverkar balansen,
motoriken och energin. Hon har försökt att inte låtsas om det,
försökt vara som alla andra. Fast vardagliga saker som att knäppa
jackan suger energi.
- Jag har nog legat på en för hög stressnivå i 20-30 år.
I dag är Maria sjukskriven på deltid för utmattning. När jag hör
henne beskriva den trötta hjärnan som inte funkar som förr är det
mycket jag känner igen. Vi pratar med varandra i oavslutade
meningar. Ord faller bort. Typiskt för den utmattade hjärnan, som
både jag och Maria bär i varsitt huvud.
Den här gudstjänsten är formad för oss. En lugn stund med få
moment. En hel del musik och inte så många ord. Det som sägs kräver
ingen förförståelse men däremot empati och inlevelse. En kvinna med
lite hår på huvudet berättar hur sjukdom kan forma och begränsa.
Hur tid som förr rann mellan fingrarna plötsligt kan vara slut.
- Jag som just hade fått bättre kontakt med mina barn, säger
hon.
Sjukdom, smärta, stress. Det finns många vägar till
hjärntrötthet.
- Gemensamt för oss alla är att vi sörjer en förlust, säger
Maria.
Vem hade hon varit om hon fötts utan Klippel-Feils syndrom? Vem
hade jag varit utan utmattning? Det får vi aldrig veta. Men vi kan
dela känslan av att ha förlorat något den här söndagskvällen.
Som diakon är Maria en van gudstjänstbesökare. Vad är skillnaden
på den här gudstjänsten och andra?
- Fast jag arbetar i kyrkan och hela tiden borde tänka att alla
är lika mycket värda, kan det ändå bli så att jag funderar över vem
som producerar mest, levererar bäst och vem som är snabbast.
Turas om att hålla stenen
På nätverkets gudstjänster är det tydligt att människor måste få
vara olika. Med sina begränsningar och styrkor. Erfarenheten av att
inte funka som normen blir viktig, den gör att jag har något att
dela med mig av till de andra.
Fler ljus tänds i sjukhuskyrkans rum. Det är förbön och den får
ta tid. Mjuk musik fyller rummet och nu finns tid att gå fram till
en präst, en diakon eller söka stöd hos en annan deltagare. Den
tysta gråten hörs tydligare och alla ber om sinnesro att acceptera
det som inte går att förändra, mod att förändra det som går och
förstånd att förstå skillnaden.
Nästa gång Maria och jag går till sjukhuskyrkan är det
nätverksträff. Nu får alla hjärntrötta en egen stund att berätta om
sina tankar. Diakon Monica Lundgren hälsar oss välkomna. På
soffbordet ligger en hjärtformad sten. Från och med nu är det fritt
fram att plocka upp stenen och släppa ut vad som finns i huvudet.
Den som håller i stenen får prata till punkt och behöver inte bli
ifrågasatt. När man är klar lägger man tillbaka stenen på
bordet.
- Som hjärntrött kan det bli jobbigt att höra många ord, då kan
du plocka upp stenen och bara hålla den för att få tystnad en
stund, förklarar Monica.
Hör sina egna tankar
Berättelserna runt bordet handlar om att lyssna, på varandra men
också på sig själv. Just det betyder mycket för Maria. Hennes huvud
har länge varit fullt av utanförskap, mindervärdeskänslor och
tankar om att hon måste vara en duktig flicka för att bevisa att
hon är bra trots sina begränsningar. När hon klär tankarna i ord
här vid bordet hör hon hur de låter. Det gör dem mer
hanterbara.
- Då upptäcker jag nya saker hos mig själv och kan bita huvudet
av skammen.
Stenhjärtat ligger framför mig på bordet. Jag kanske bara ska
låta den vara? Men jag är inte här för att gå hem med samma surr i
huvudet som tog mig hit. Maria, jag och de andra har just lovat att
inte berätta vidare vad som sägs i rummet. Jag skulle kunna testa
att ta upp stenen och bara hålla den.
Stenen är oväntat varm efter att ha legat i de andras händer.
Värmen överraskar mig och orden kommer. Obegripliga? Ja, kanske,
men jag ser att någon nickar. Konstiga känslor får låta konstiga.
Det är okej.
Maria säger att hon lärt sig att tänja på sina gränser på
nätverksträffarna. Hon har tagit inspiration från Susanne Kostet,
prästen som med Monica Lundgren startade nätverket 2015. Spira har
tidigare berättat om det och Susanne Kostets egen stroke.
- Hon gömde sig inte, utan klev fram och visade att "Så här är
jag", påpekar Maria. Nätverket har hjälpt mig att komma ut som jag
är.
Senast uppdaterad: 12 december 2017
”Sinnesfrid för sjuka, hjärntrötta och anhöriga”
Nätverket vänder sig till alla som vill vara med i ett
sammanhang där man tar existentiella och andliga frågor på
allvar.
En gång i månaden möts deltagarna i nätverket i andaktsrummet på
Norrlands universitetssjukhus. Varannan gång är det gudstjänst,
varannan nätverksträff.
En del deltagare är återkommande, men det kan också komma helt
nya deltagare från gång till gång.
Nätverket startade hösten 2015 och samordnas av diakon Monica
Lundgren, 076-805 27 15.
Nästa sinnesfridsgudstjänst är söndag den 18 juni
kl 18.00.
Läs mer på www.svenskakyrkan.se/umea/sinnesfrid
Skribenten
Erica Dahlgren är frilansjournalist i Umeå. Hon blev sjuk
av utmattning för ett och ett halvt år sedan men mår nu
bättre.

Publicerad i Spira
Nr 3 2017
På webben
22/5 2017