Som liten kastades hon mellan olika famnar och hamnar, men sedan tio år tillbaka är Mia Westin kapten över sin egen båt.
- Jag söker vägarna, söker djupet och försöker klara av stormarna i livet.
Text Johanna Lindqvist | 8 februari 2017
Kategorier: Spira möter
Hon är skådespelerska, regissör, egen företagare, normbrytare,
opinionsskapare, mamma, partner, medmänniska och sjöman. Detta är i
alla fall de delar av Mia Westin vi hinner avhandla över en lång
fika.
Hon vågar ifrågasätta, provocera och revoltera men alltid för
att bryta normer och skapa förståelse. Det kan vara inom teatern,
på instagram där hon startar hashtaggar som #dansaförstina för att
stötta kvinnors rätt att älska sina egna kroppar eller i
näringslivet där hon nominerade sig själv att ingå i Umeågalans
arrangörsgrupp.
Mia Westin har kommit till en punkt i livet där hon själv väljer
vart hon ska styra sin skuta. Kommer hon till en hamn där hon inte
trivs åker hon helt sonika vidare.
- Det är styrkan med att vara sjöman - jag bestämmer vad som är
viktigt för mig och var jag vill befinna mig, säger hon.
Det hon valt att åka bort från är personer hon beskriver som
pansarbeklädda människor som är stängda och bara inriktade på
prestation. Där det som räknas är yta.
- I min släkt finns en lång historia av missbruk, lögner och
psykisk sjukdom, men det är vad som syns utåt som räknas. Vi har
lärare, läkare, psykoanalytiker i familjen, men det säger ju inget
om vad som gömmer sig inuti. Du kan inte bara vara din yrkesroll
eller sätta dig över andra för att du har en "finare titel". Jag
tycker om öppna människor. Har man varit stängd länge blir man
väldigt hård mot sig själv och andra.
"Jag orkade inte vara duktig längre"
Mia är uppvuxen på 70-talet med skilda föräldrar som hon
pendlade mellan. De var gröna vågare och bodde i kollektiv, ofta
med nya partners.
- Jag hamnade i olika famnar hela tiden vilket skapade en
otrygghet. Ett litet barn ska inte kastas runt så.
Hon beskriver sina föräldrar som gränslösa, nyfikna, engagerade
och generösa med kärlek.
- Allt har två sidor. Det finns en otrygghet i botten, men jag
vände det till en trygghet. Jag klarade mig mycket själv och
bildade min egen inre värld. Jag blev stark, duktig och
prestationsinriktad. Jag hade höga betyg och
skulle visa att inget bekom mig. För att skydda och skona mina
föräldrar, och kanske även mig själv, hjälpte jag till att bygga
fasaden av en lyckad familj, trots att den var väldigt
dysfunktionell.
Hennes överlevnadsstrategier att anpassa sig gjorde henne själv
pansarbeklädd, stängd och hård.
- När jag födde mitt tredje barn krackelerade jag och hamnade i
en depression och livskris. Då hade jag inte sovit ordentligt på
ett år. Mitt pansar rämnade och jag orkade inte vara duktig
längre.
Mia beskriver det som att hon kom ut som sig själv. Ur den
raserade rustningen klev en människa fram som insåg att hon var
behövande, skör, hade känslor och var omgivenmänniskor hon var
trygg med.
- Det var barnen som knackade hål på mig med krav på ärlighet
och att vara sann. Det är svårt att värja sig mot deras kärlek.
Barnen har hon alltid med på båten när hon åker mellan livets
hamnar, och numera åker hon bara dit hon trivs.
- Det är till människor, sammanhang eller arbetsplatser jag
tycker om. Jag testar olika saker. Jag stannar inte i en hamn utan
rör på mig. Återkommer. Jag har en rastlöshet i mig men trivs med
det. Jag är nyfiken och mer närvarande, startar samtal med folk på
jobbet eller på bussen. Jag vill leva i ett samhälle där vi är
lyhörda och sårbara inför andra. Där vi tar oss tid att lyssna på
varandra och oss själva. Där vi får tänka hela vägen ut och där
svaren inte alltid är så enkla. Kommer jag till en hamn med
pansar-
beklädda människor hoppar jag på båten och drar igen. Det är inte
längre rädslan som styr, utan lusten och nyfikenheten.
Ända sedan sju års ålder har Mia haft skådespeleriet och teatern
som en av sina trygga hamnar dit hon alltid återkommit. Det har
varit en plats där viljan att försöka förstå sin omgivning och
förmågan att anpassa sig till olika situationer har varit en
fördel, men också en plats att få utlopp för ilska.
Gör din röst hörd!
Under hösten, och fortsatt under våren, har Mia och Charlotte
Lindmark turnerat med den egna föreställningen UNDER [är jag] BAR,
en pjäs om en gömd och tabubelagd kroppsdel - vaginan.
- Föreställningen bottnar i ilska, men vi har bearbetat den så
vi är inte arga längre, säger Mia.
Det började med en ilska på det strukturella patriarkatet. På
Kapten Klänning, maktmissbruk och tjejer som far illa.
- Vi fokuserar på det gömda, glömda könsorganet och tar upp det
i ljuset så att det ska få mer makt. Är du stereotyp använder folk
dig i sina egna intressen. Gör du det komplicerat kan du göra din
röst hörd!
Senast uppdaterad: 12 december 2017

Bild: Malin Grönborg
.jpg)
Mia Westin och Charlotte Lindmark i föreställningen UNDER [är jag] BAR, en pjäs om en gömd och tabubelagd kroppsdel.
Bild: A A
Mia Westin
- 45 år
- Bor på Umedalen.
- Arbete: Egenföretagare. Jag kör min egen båt.
- Familj: Partner och tre barn.
Senast jag...
...gapskrattade
"Jag är helt fast i Skam, den norska tv-serien. Jag gapskrattade
när jag såg den sist. Den handlar om så befriande tjejer vilket
fick mig att skratta högt."
...lärde mig något nytt
"Jag gillar de normkritiska åsikterna i samhället där jag får
lära mig något nytt hela tiden. Om ojämlikhet och maktstrukturer på
så många plan. Jag var på en konferens om normkritik och konsten
att beröra. Det handlade om konstnärer utanför normen inom film,
teater och tv. Jag älskar att nya röster hörs."
...lånade en bok på bibblan
"Just nu läser jag mycket barn- och ungdomsböcker eftersom jag
jobbar med Sensusprojektet Brytiga Böcker. Senaste boken jag lånade
var "Jan Svensson" av Johanna Lindbäck. Det är en bok för
9-12-åringar som skildrar faderskap hos två pappor."

Publicerad i Spira
Nr 1 2017
På webben
8/2 2017