Text Johanna Lindqvist | 8 februari 2017

Kategorier: Spira möter 

Hon är skådespelerska, regissör, egen företagare, normbrytare, opinionsskapare, mamma, partner, medmänniska och sjöman. Detta är i alla fall de delar av Mia Westin vi hinner avhandla över en lång fika.

Hon vågar ifrågasätta, provocera och revoltera men alltid för att bryta normer och skapa förståelse. Det kan vara inom teatern, på instagram där hon startar hashtaggar som #dansaförstina för att stötta kvinnors rätt att älska sina egna kroppar eller i näringslivet där hon nominerade sig själv att ingå i Umeågalans arrangörsgrupp.

Mia Westin har kommit till en punkt i livet där hon själv väljer vart hon ska styra sin skuta. Kommer hon till en hamn där hon inte trivs åker hon helt sonika vidare.

- Det är styrkan med att vara sjöman - jag bestämmer vad som är viktigt för mig och var jag vill befinna mig, säger hon.

Det hon valt att åka bort från är personer hon beskriver som pansarbeklädda människor som är stängda och bara inriktade på prestation. Där det som räknas är yta.

- I min släkt finns en lång historia av missbruk, lögner och psykisk sjukdom, men det är vad som syns utåt som räknas. Vi har lärare, läkare, psykoanalytiker i familjen, men det säger ju inget om vad som gömmer sig inuti. Du kan inte bara vara din yrkesroll eller sätta dig över andra för att du har en "finare titel". Jag tycker om öppna människor. Har man varit stängd länge blir man väldigt hård mot sig själv och andra.

"Jag orkade inte vara duktig längre"

Mia är uppvuxen på 70-talet med skilda föräldrar som hon pendlade mellan. De var gröna vågare och bodde i kollektiv, ofta med nya partners.

- Jag hamnade i olika famnar hela tiden vilket skapade en otrygghet. Ett litet barn ska inte kastas runt så.

Hon beskriver sina föräldrar som gränslösa, nyfikna, engagerade och generösa med kärlek.

- Allt har två sidor. Det finns en otrygghet i botten, men jag vände det till en trygghet. Jag klarade mig mycket själv och bildade min egen inre värld. Jag blev stark, duktig och prestationsinriktad. Jag hade höga betyg och
skulle visa att inget bekom mig. För att skydda och skona mina föräldrar, och kanske även mig själv, hjälpte jag till att bygga fasaden av en lyckad familj, trots att den var väldigt dysfunktionell.

Hennes överlevnadsstrategier att anpassa sig gjorde henne själv pansarbeklädd, stängd och hård.

- När jag födde mitt tredje barn krackelerade jag och hamnade i en depression och livskris. Då hade jag inte sovit ordentligt på ett år. Mitt pansar rämnade och jag orkade inte vara duktig längre.

Mia beskriver det som att hon kom ut som sig själv. Ur den raserade rustningen klev en människa fram som insåg att hon var behövande, skör, hade känslor och var omgivenmänniskor hon var trygg med.

- Det var barnen som knackade hål på mig med krav på ärlighet och att vara sann. Det är svårt att värja sig mot deras kärlek.

Barnen har hon alltid med på båten när hon åker mellan livets hamnar, och numera åker hon bara dit hon trivs.

- Det är till människor, sammanhang eller arbetsplatser jag tycker om. Jag testar olika saker. Jag stannar inte i en hamn utan rör på mig. Återkommer. Jag har en rastlöshet i mig men trivs med det. Jag är nyfiken och mer närvarande, startar samtal med folk på jobbet eller på bussen. Jag vill leva i ett samhälle där vi är lyhörda och sårbara inför andra. Där vi tar oss tid att lyssna på varandra och oss själva. Där vi får tänka hela vägen ut och där svaren inte alltid är så enkla. Kommer jag till en hamn med pansar-
beklädda människor hoppar jag på båten och drar igen. Det är inte längre rädslan som styr, utan lusten och nyfikenheten.

Ända sedan sju års ålder har Mia haft skådespeleriet och teatern som en av sina trygga hamnar dit hon alltid återkommit. Det har varit en plats där viljan att försöka förstå sin omgivning och förmågan att anpassa sig till olika situationer har varit en fördel, men också en plats att få utlopp för ilska.

 

Gör din röst hörd!

Under hösten, och fortsatt under våren, har Mia och Charlotte Lindmark turnerat med den egna föreställningen UNDER [är jag] BAR, en pjäs om en gömd och tabubelagd kroppsdel - vaginan.

- Föreställningen bottnar i ilska, men vi har bearbetat den så vi är inte arga längre, säger Mia.

Det började med en ilska på det strukturella patriarkatet. På Kapten Klänning, maktmissbruk och tjejer som far illa.

- Vi fokuserar på det gömda, glömda könsorganet och tar upp det i ljuset så att det ska få mer makt. Är du stereotyp använder folk dig i sina egna intressen. Gör du det komplicerat kan du göra din röst hörd!

Senast uppdaterad: 12 december 2017