Spira

Hemligheterna gör oss sjuka

”Sanningen ska göra er fria.” Så står det både på CIA:s högkvarter och i Bibeln. Deltagarna i Livstrappan håller med.

- Hej, jag heter Dugald och är tillfrisknande vän!

- Hej Dugald! svarar vi unisont.

Vi är sex personer som sitter i en soffgrupp för att prata om självhjälpskonceptet Livstrappan som startade i Böleängskyrkan för två år sedan. Först gör vi en runda för att landa och "jorda oss" som Marian, diakon och ansvarig för grupperna, uttrycker det.

När vi så en efter en säger "Hej, jag heter…" och delar med oss av något som ligger nära får jag en aning om den ärlighet och öppenhet som vårt samtal sedan kommer att handla om. "Sanningshalten är hög" som någon uttrycker det. Det går att prata om rädslan för att vara lat, skammen över att inte våga stå upp för sig själv och upptäckten att den inre luffaren är en gåva.

 

Formen bär genom skam och rädsla

Till skillnad mot vanliga tolvstegsmöten, inom exempelvis Anonyma Alkoholister, är Livstrappan en fast grupp med deltagare som träffas vid 14 tillfällen. Utgångspunkten är att alla människor brottas med något och att ett stödjande sammanhang är avgörande för bestående förändring och andligt växande. Förutom första och sista gången är samlingarna koncentrerade kring vart och ett av de tolv stegen, som handlar om bland annat maktlöshet, tillit, självrannsakan, gottgörelse och vila. Deltagarna lovar varandra att inte berätta för någon annan vad som sägs. Det öppnar för ärlighet.

- Gruppen och den enkla formen bär oss genom det fulaste och skamligaste och vi kan bli mer hela, säger Marian.

Lena håller med. Hon är uppväxt med att vissa saker skulle hållas hemliga. Hennes första vanliga tolvstegsmöte blev en wow-upplevelse och hon började studera till tolvstegsterapeut.

- Jag börjar öppna upp och vågar berätta mer i grupp, säger Lena.

- Ja, det är hemligheterna som gör oss sjuka, sanningen befriar, säger Mattias, som var ideell ledare vid senaste Livstrappan.

Han beskriver sig själv som en sökare, uppväxt i en oandlig miljö där kyrkan inte stod särskilt högt i kurs. I sina första möten med tolvstegsrörelsens självhjälpsgrupper hakade han upp sig på "Gud".

- Det var ju gud i var och varenda mening och jag kunde inte ta till mig det då.

"Jag fattar inte att jag lever"

Gud eller "min högre makt" eller "en kraft starkare än min egen" är central i tolvstegsrörelsen. I första steget erkänner man sig maktlös inför sitt problem, vad det än är. I kommande steg lämnar man över sin situation till sin högre makt.

- När jag väl fattade vad det innebar för mig blev det en lättnad att kunna lägga tillit till något annat än mig själv, säger Mattias.

Inte heller Patrik hade trott att kyrkan, eller Gud, skulle kunna hjälpa honom, i stället har han bitit ihop.

- Jag har kämpat med skuld, skam och dålig självkänsla hela mitt liv, jag fattar egentligen inte att jag lever, säger han.

För Patrik var de första sex stegen i Livstrappan fruktansvärt jobbiga. Han minns särskilt fjärde steget med uppgiften att skriva ner vad han skäms mest för i sitt liv.

- Jag klev ur duschen, skrev och föll sedan ihop helt utmattad. Tio minuter senare reste jag mig upp, det var en sådan befrielse.

 

En gnista som förenar

Patrik tycker också att det betytt mycket att höra vad andra berättar.

- Ibland sätter andra personer ord på saker som jag gått och burit på, säger han och får medhåll av Dugald.

- Ja, det är mycket som kommer igen.

Dugald var en av de ideella som besökte Katarina församling i Stockholm för drygt två år sedan för att inspireras av deras arbete med självhjälpsgrupper. Med hjälp av prästen och författaren Olle Carlssons bok "12 steg för hopplösa" utformades Livstrappan i Umeå. Marian ser Livstrappan som ett sammanhang för andligt växande. Hon tycker inte att det finns så många miljöer för människor att växa andligt, inte ens i kyrkan.

- Andligheten bor där vi är närvarande och sanna. Det är Anden, som är ett av Guds många namn, säger Marian Karlsson. Det jobbigaste och svåraste jag gör är att komma närmare mig själv och Gud. Och det är dit jag behöver komma.

Mattias är numera bekväm att tala om Gud.

- Det starkaste gudsbeviset för mig är att jag kan berätta som det är och upptäcka att det bär. Jag är inte förtappad. Jag ser Gud
i andra människor när vi är ärliga och sanna. När vi skalar bort allt annat finns det en gnista som förenar oss alla.

 

Fotnot. "Sanningen ska göra er fria" är ett Jesuscitat som används av flera universitet och CIA:s högkvarter.

I tolvstegsrörelsens anda använder vi bara förnamn i artikeln.

 

 

 

Maktlöshet. Jag inser att jag har ett problem som jag inte kan lösa.

Tillit. Jag öppnar mig för att det finns en lösning utanför mig själv.

Överlämnande. Jag tar emot den hjälp jag kan få.

Självrannsakan. Jag ser över mitt liv och mina beteenden

Bekännelse. Jag berättar för någon om mitt liv och mina beteenden.

Vila. Jag gör mig beredd att lägga ner mitt försvar.

Ofullkomlighet. Jag ber om hjälp att bli fri från mina rädslor.

Förändring. Jag undersöker hur mina beteenden har skadat andra och gör mig beredd att be om förlåtelse.

Handling. Jag ber om förlåtelse och gottgör så långt det är möjligt

Närvaro. Jag övar mig i att dagligen lyssna till mitt liv och ompröva mina beteenden.

Bön. Jag ber min högre kraft om hjälp att leva i medkänsla.

Givande. Jag tackar för allt jag har fått och delar med mig av det till andra.

 

Ur boken "12 steg för hopplösa - Livsförändring på djupet" av Olle Carlsson (Bonnier Fakta).

Senast uppdaterad: 8 september 2016

Dela

Bild: Anna Karlsson

Livstrappan

En sluten självhjälpsgrupp för personer som vill jobba med sig själva med hjälp av de tolv stegen.

Gruppen träffas varannan vecka vid 14 tillfällen. Den är inspirerad av liknande grupper i Katarina församling, Stockholm, och använder Olle Carlssons bok "12 steg för hopplösa".

Nästa grupp startar den 15 september. Därefter startar grupper löpande.

Information: Marian Karlsson, 090-200 29 61

Spiras nyhetsbrev

Fyll i din e-postadress och klicka på Prenumerera, så får du vårt nyhetsbrev direkt i din mailbox!