Spira

Bild: Anna Karlsson

Så vågar vi prata om döden

Närvaro, kroppskontakt och tystnad.
Det är bra förutsättningar för att prata med närstående om deras död.

För den som har en anhörig som ligger för döden kan det vara svårt att veta hur samtalet ska komma in på liv och död. Kanske är man inte van att prata om djupare frågor. Kanske har man fullt upp med sin egen sorg. Och vill den döende verkligen prata om sin egen död? Alla människor är olika, konstaterar Gunilla Flodin, sjuksköterska på Axlagården och Patrik Hedman, diakon på sjukhuskyrkan.

- En del av våra gäster vill prata om döden, andra inte. Vissa använder ordet "döden", andra pratar runt omkring. Det viktiga är att aldrig tränga sig på, utan ta hänsyn till varje individ, berättar Gunilla Flodin.

- Någon har sagt "man vill dö som man har levt". En del är vana att prata om död, liv och känslor, och gör det också när de ska dö, medan andra aldrig har gjort det, säger Patrik Hedman.

En öppningsfråga Gunilla ibland möter är "vad tror du händer efter döden?". Då brukar hon vända på frågan: "vad tror du själv?"

- Det är viktigt att jag inte berättar först, så det blir någon form av sanning, utan att det blir början på ett samtal. Då kan det sedan kännas naturligt att dela det jag själv tror på, säger Gunilla.

 

Sitt ner och håll handen

Patrik och Gunilla är inblandade i många samtal - med den döende och med de närstående. Den viktigaste förutsättningen är att våga vara fysiskt närvarande.

- Jag brukar sätta mig ner. Det inger ett lugn och visar att jag tar mig tid. Man får inte vara rädd för tystnaden. Ofta kan jag bara hålla handen, ibland kommer det ord efter en stund, ibland inte, säger Gunilla.

- Ibland har anhöriga så mycket oro och spänningar i kroppen att de har svårt att stanna av. Då kan det hjälpa att vi sitter ner tillsammans, säger Patrik.

Det kan också finnas en osäkerhet hos de anhöriga om vad de ska säga.

- Men när det gäller döden har ingen några definitiva svar, konstaterar Patrik.

- Det handlar om att våga stanna i det svåra och inte fly. Det finns en gemenskap i att bara gråta tillsammans, säger Gunilla.

 

Döden bländar

De har märkt att många döende gör någon form av livsbokslut, där de lyfter fram goda minnen och svåra saker som hänt. Att prata om hur livet varit kan fungera som ett avbrott från tankarna om döden.

- Döden bländar på något sätt, och man orkar bara vara en stund i det svåra, i sin egen död. Sedan går man ur den och pratar om annat, säger Patrik.

Det finns personer som tidigare upplevt någons dramatiska död eller funderar på ord som dödskamp och känner sig oroliga. Ungdomar kan tänka på döden som den ser ut i film- eller dataspel. Då kan personalen berätta att döden är lugn för de allra flesta.

- För att kunna prata om döden på ett bra sätt kan jag inte vara rädd själv. Jag måste ha närmat mig min egen dödlighet, berättar Patrik Hedman, som lett en samtalsgrupp med anställda på Axlagården om hur de tänker kring döden.

- Det var mycket bra att få dela med kollegorna, säger Gunilla Flodin.

Senast uppdaterad: 22 oktober 2015

Dela

Patrik Hedman, diakon på Sjukhuskyrkan.

Bild: Helena Andersson Holmqvist

Gunilla Flodin på Axlagården.

Bild: Helena Andersson Holmqvist

Samtal i dödens närhet

  1. Sitt ner och håll gärna handen.
  2. Våga sitta kvar genom tystnad och tårar.
  3. Prata både om döden och om livet.
  4. Var inte rädd för att tänka på din egen död.

Spiras nyhetsbrev

Fyll i din e-postadress och klicka på Prenumerera, så får du vårt nyhetsbrev direkt i din mailbox!