Text Eva Gustafsson | 9 februari 2012

Hon sitter upprätt på armstödet till soffan i tv-rummet, som för att lättare kunna understryka det hon säger med sitt kroppsspråk. En energisk kvinna som har ett uppdrag, en dröm - ingen ska behöva vara slav.

- Det finns fler slavar i världen i dag än någonsin förut i historien, berättar Anna Andersson för dem som slagit sig ner i soffan. Beräkningar visar på att ungefär 27 miljoner människor är förslavade av olika anledningar.

Det är ingen stor skara som kommit hem till Anna på ett lite ovanligt Homeparty den här torsdagskvällen, men intresset hos åhörarna är det inget fel på när hon berättar vidare om människohandeln som pågår runt jorden.

- Hur resonerar vi? Vi vill ha allting billigt och lättåtkomligt men tänker inte på hur det kan vara så billigt.

 

Det är inte hopplöst

Anna talar om kläder, leksaker, elektronik och till och med fiskpinnar som tillverkas av människor som lever under slavliknande förhållanden. Varför skulle annars fisk fångas i våra nordliga vatten, forslas till Asien för att delas och sedan skeppas tillbaka till oss om det inte var en förtjänst? En förtjänst som kommer sig av arbetare som inte får en vettig lön.

- Vi är så medskyldiga! säger hon och höjer rösten för att understryka vikten av det hon vill ha sagt.

- Men det är inte hopplöst. Alla kan bidra med att göra riktigt enkla saker. Vi kan handla fairtrade, second hand eller fundera en gång till på om vi faktiskt behöver det vi tänkt köpa.

Hennes eget engagemang började på allvar i höstas när hon ögnade bland nyheterna på nätet och plötsligt stötte på två olika organisationer som arbetar mot sexslaveri. Den ena, depdc, jobbar förebyggande och den andra, Made by survivors, hjälper fritagna flickor till ett värdigt liv. Hon fastnade för situationen
i Thailand - ett land hon aldrig varit i, men en dag ska resa till. 

- Jag blir alldeles tagen av det här, säger Lena Sandlin, efter att Anna visat en kort film från ett hem för några räddade flickor där de avslöjar hur de blivit behandlade. Hur gamla är de egentligen?

När Anna berättar att den största gruppen prostituerade är mellan tio och fjorton år blir det helt tyst en stund i soffan på Teg. Det handlar om barn som luras från sina hem och familjer i bergsbyarna i Thailand med löften om arbete som hembiträde i Bangkok. Kanske är både flickorna och föräldrarna medvetna om bedrägeriet, men alternativet är ofta svält.

- De vågar knappast komma tillbaka hem sedan heller, funderar Eva-Karin Sandqvist. Det är väl för skamligt.

Hon och de andra får direkt veta att vägen hem i stort sett är omöjlig för dem som förts bort. De är långt hemifrån utan pengar och möjligheter att fly och skulle inte kunna ta sig hem även om de ville.

- Hur kommer det sig att du började grotta i de här otäckheterna? frågar Lena Sandlin.

Anna reser sig nästan från soffkarmen och utbrister:

- Jag har ju möjligheterna! Jag kan ju!

 

Fascineras av människokroppen

Hon har inte hållit på så länge och vet inte riktigt vet vart det ska leda, men hon ser en tydlig vägledning från Gud. Situationen för bergsfolken i Thailand har legat och gnagt i henne länge, men hon visste inte vad hon kunde göra.

Känslan att ingenting egentligen är tröstlöst bär Anna med sig också i sitt arbete som läkare i njurmedicin, nefrologi. Där kan det handla om liv eller död för patienterna och bot i egentlig mening är det inte direkt tal om eftersom njursjukdomar oftast är kroniska. Ändå ser hon hela tiden ett hopp.

 - Vi kan göra så mycket i dag, berättar hon. Med mediciner och transplantationer kan vi ge människor en bättre livskvalitet. Många som får hjälp tycker att de får ett nytt liv.

Anna har alltid varit intresserad av vårdyrket. Hon tycker att människokroppen är helt fascinerande, en fantastisk kreation, även om vi fortfarande vet ganska lite om den. För att inte tala om hjärnan.

- Vi kan nästan ingenting om tankar och känslor, säger hon. Och själen, var sitter den? Vi vet så mycket, men det finns så mycket kvar, säger hon. 

Ibland kan vården vilja hjälpa för mycket. Det blir för viktigt att hålla vid liv utan att se till patientens individuella situation och egen vilja. Det är inte så enkelt att det handlar om ung eller gammal. Alla 85-åringar är inte lika varandra när det gäller kroppens och sinnets möjlighet att ta till sig av vården. Kanske kan vi bli mätta på livet?

- Samtidigt kan livet bli kärare ju större hotet mot det är, tror Anna. Och det finns så mycket vi kan göra för att reparera och bota och ge ett värdigt liv.

 

Greps av hoppet de utstrålar

Ett värdigt liv är också det hon vill ge flickorna i Thailand, som utsatts för så mycket vidrigheter. På ett bord i vardagsrummet har hon dukat upp en mängd produkter som tillverkats av dem som klarat sig undan och fått en ny chans. Här ligger små väskor, brevpapper och smycken av alla de slag. Så vitt Anna vet är hon den enda i Sverige som har kontakt med Made by survivors och säljer deras varor.

- Det som grep tag i mig var inte först och främst flickornas elände och lidande, utan det hopp de utstrålar när de berättar om sina nya liv. Trots allt har de sådana drömmar och framtidstro!

Anna menar att alla har förmågan till både gott och ont inom sig. Det är på oss det beror vilket vi väljer. Alla har inte samma möjligheter, men kan ändå göra något för att få världen lite bättre.

- Gud öppnade vägen för mig, säger hon utan omsvep. Kanske är det en utopi att det inte ska finnas några slavar på vår jord, men utopier är till för att ha som mål!

 

Senast uppdaterad: 13 februari 2012