Text Erika H Magnusson | 31 maj 2012

Från flygrummet på Norrlands universitetssjukhus, just under helikopterplattan, organiseras Umeås och Sveriges spetskompetens inom intensivvårdstransporter med flygplan.

Maria Björkén Burman sätter på vattenkokaren och plockar fram tepåsar. Hon har funnits med i Flygläkarjouren/ambulansflyget sedan starten 1998 och det har blivit många timmar i luften. Annars arbetar Maria oftast på Intensivvårdsavdelningen, IVA, men i dag ska hon planera flygschemat på kontoret.

Hämtar patienter med turbopropplan

Med ett mindre turbopropplan hämtar Flygläkarjouren svårt sjuka patienter som ofta är i behov av respiratorvård. De flyger till Sundsvall i söder och till riksgränsen i norr. Sammanlagt har 13 sköterskor och 12 läkare jourtjänst.

- Vi flyger bland annat hit traumapatienter med skallskador eller hjärnblödningar, men transporterar även patienter vidare, som bränn-skadade till Linköping och hjärtsjuka barn till Lund eller Göteborg.

Flygläkarjouren följer patienten från en intensivvårdsavdelning hela vägen till nästa.

- Kontinuiteten innebär att vi slipper riskmomentet att flytta över patienten från en bår till en annan, förklarar Maria Björkén Burman.

I de långa avståndens Norrland har kunskapen om långa transporter av svårt sjuka växt till landets mest avancerade och organiserade och många utbildade finns i regionen.

Utöver tjänsten på IVA och i flygläkarjouren, är hon driftansvarig för Svenska nationella ambulansflyget, Snam. Driftansvaret delar hon med en kollega. Det betyder att de har ansvar för att förrådet på Arlanda är tipptopp vad gäller mediciner, sterilmaterial och all möjlig specialutrustning. Vid ett uppdrag är Västerbottens läns landsting vårdgivare och har det medicinska ledningsansvaret.

På sex timmar ska de kunna bygga om en Boeing 737-800 till en bemannad intensivvårdsavdelning, på väg att evakuera sjuka från en internationell eller nationell katastrof.

 

Tsunamin 2004, Libanon 2006, Bombay 2008

Vid tsunamin i Thailand 2004 var Snam-planet ännu i projektfas, men den medicinska besättningen var utbildad och åkte för att evakuera skadade svenskar.

Maria ger en minnesbild från kriget i Libanon 2006 då Snam-team var med och evakuerade svenska medborgare från Larnakas flygplats, tillsammans med svenska ud och Räddningsverket.

- Det var kaos. Folk hade varit på flykt i dagar och var uttorkade, trötta och hungriga och hade åkt utan medicin, en del hade diabetes och hjärtbesvär. Vi kunde stötta och ge den medicinska hjälp de behövde.

Vid gisslandramat och skottlossningarna i Bombay 2008 kunde Snam-planet sättas in.

- Nu är drygt 130 läkare och sköterskor utbildade, för att garanterat kunna få ihop en besättning när som helst. Dessa måste kunna samarbeta nära, jobba i trånga utrymmen och improvisera.

Volontär vid  läpp- och gomspaltsoperationer

När Maria Björkén Burman för drygt ett år sedan gick på en föreläsning om hjälporganisationen Operation Smile, som opererar barn med läpp- och gomspalt i fattiga länder, blev hon genast intresserad.

- Internationella volontäruppdrag brukar innebära att man måste vara borta minst ett halvår. Ett uppdrag i Operation Smile pågår bara tio dagar och passar bättre för mig med familj och jobb, säger Maria som många år haft en längtan efter att åka som volontär.

Hon anmälde sitt intresse och har redan varit på uppdrag till Peru och Dominikanska republiken.

- Med ett enkelt ingrepp kan vi hjälpa ett barn som annars varit utan framtid. I de här länderna finns inga resurser för dem. Den sociala biten är svår, ofta göms de och utestängs från samhället och många blir mobbade. I vissa länder tror man att de har onda andar i sig.

Operationen tar max en timme och kostar inte mer än 2 500 kronor. Om barnen opereras som små, hinner de inte få stora problem med mat och tal.

 

Minns flicka från Amazonas djungel

Maria minns ett speciellt patientfall i Peru. En mamma med en åtta månaders flicka från Amazonas djungel hade färdats i sju dagar med flodbåt och en dag med buss, för att söka hjälp av Operation Smile.

Det hade varit svårt för dem om de fått avslag, vilket händer om barnet är för undernärt eller om de inte har läpp- och gomspalt utan sökt till exempel för brännskada.

- Flickan opererades och blev jättefin. Hennes mamma började gråta då hon såg henne, minns Maria. Det är vanligt med mycket starka känslor när föräldern första gången ser sitt barn utan spalt. De är svullna och kanske blodiga, men det går ändå att se stor skillnad. Barnen är ofta för små för att förstå.

Maria Björkén Burman berättar hur en insatsvecka är upplagd. Första arbetsdagen tar de emot alla som vill opereras. De undersöks, vägs, får ta blodtryck och blodprov med mera, så teamet kan avgöra vilka de har möjlighet att operera.

- Resten av veckan går vi upp 05.15 och opererar hela dagen till 20-21 på kvällen. Det är mörkt då vi går upp och när vi lägger oss. När vi var på Dominikanska republiken hade jag svårt att förstå att vi var på en ö i Karibien, eftersom vi inte såg havet.

Innan Maria reste till Peru och Dominikanska republiken samlade hon in gosedjur som hon delade ut till barnen. Både hennes man och barn är engagerade i projektet. Dottern undrar vad hon kan göra för de sjuka barnen.

- Jag säger att det bästa hon kan göra är att låta mig åka iväg. Hon är stolt över mig och berättar mycket om Operation Smile på skolan, säger Maria Björkén Burman.

Vet själv hur svårt det är vara anhörig

För elva år sedan fick Maria själv uppleva att vara anhörig på intensiven.
- Det var när vårt första barn Selina föddes med en ovanlig immunbristsjukdom. Hon dog sex månader gammal på barnintensiven i Göteborg. Det är en fruktansvärt tung erfarenhet, säger hon.

- Jag är så otroligt tacksam för att jag sedan fått två friska underbara barn. Jag tänker på det varje dag.

När Maria själv gick i mellanstadiet brukade hon säga att hon skulle bli sjuksköterska. Ändå ser hon det som en slump att det faktiskt blev så. Om hon vetat hur mycket tekniskt ansvar det skulle innebära med intensivvård hade hon tvekat, hon såg sig inte tidigare som teknisk.

Bakom några skjutdörrar i flygrummet, visar Maria en bår med specialutrustning.

- Här är respiratorslangen och här vrider vi in patientens värden så att maskinen kan ta över andningen. Här är övervakningsinstrumenten, säger hon och visar på de mirakulösa apparaterna.

Det bästa med att arbeta i intensivvården är att ofta få se resultat, tycker Maria.

- De flesta som är riktigt sjuka kan vi faktiskt hjälpa. Vi får se verklig skillnad. Det känns stort att få vara med i den här kritiska processen med patienten. Att få vara en del av en verksamhet som faktiskt räddar liv.

Senast uppdaterad: 31 maj 2012