Text Helena Andersson | 31 januari 2012

En församling i Luleå stift ville ta reda på vad församlingsborna hade för tankar om religion och Svenska kyrkan, och tog initiativ till en studie. I enkäter och intervjuer upptäckte universitetslektor Mayvor Ekberg och professor Jørgen Straarup att de flesta hade svårt att uttrycka sig om religion och livsåskådning.

- De hade ingen begreppsapparat för frågor om liv och död, etik och moral, och utan ett fungerande språk blev det svårt att säga något, säger Jørgen Straarup.

Hans förklaring är att skolan inte längre undervisar i Svenska kyrkans trosuppfattning.

- Det är en naturlig utveckling, i och med att staten blivit mer religiöst neutral. Men kyrkan har varit försumlig i att ersätta skolans undervisning med något annat, säger Jørgen Straarup.

Om människor inte har något religiöst språk blir de heller inte intresserade av frågor som rör religion, och kommer inte att gå till kyrkan.

- Det fungerar som med ishockey; om jag inte vet något om hur hockey fungerar blir jag inte intresserad och går inte på någon match.

Forskarna drar slutsatsen att det ser lika illa ut i resten av Sverige, om inte värre.

 

Berättelser bättre än ordlista

Kontraktsprost Lisa Tegby i Umeå känner igen resultaten från studien i sina samtal. Okunnigheten har gjort religionsfrågorna lite genanta och många vill istället tala i psykologiska termer.

Hon menar att kyrkan behöver ta detta på allvar, men lösningen är inte en religiös ordlista.

- Den kristna begreppsapparaten blir begriplig först genom berättelserna i Bibeln. De kan både barn och vuxna ta till sig, även utan ett religiöst språk, säger Lisa Tegby.

Många som söker sig till kyrkan dras till tystnad och meditation, men hon menar att kyrkan måste komma ihåg sin tidlösa berättarskatt.

- Vi kan hjälpa skolan med berättelserna i religionsundervisningen och i övrigt förmedla dem där vi kan, säger Lisa Tegby, som själv leder en bibelskola i Ålidhemskyrkan.