Spira

När Tamara Spiric var yngre hade hon funderingar på att utbilda sig till läkare och arbeta som volontär. Bild: David Dahlberg

Tacksamheten efter kriget går aldrig ur!

Numera har hon stor möjlighet att påverka. Tamara Spiric, som överlevt ett krig och tillbringat tonåren som flykting, vill inte vara ett offer för illa skött politik igen. I dag är hon 30 år och ett av Umeås kommunalråd.

Sedan hunden gick bort i somras kommer hon inte ut lika mycket i naturen som tidigare, men hon gör ett naturskönt platsval för intervjun - utsiktstornet i Degernäs.

Lite andfådd efter att ha svarat på frågor i backen från parkeringen, tar hon in utsikten.

- Jag blev förvånad första gången jag kom upp över hur fint det är, trots att det är så nära vägen. Ofta ser jag många olika sorters… djur.

Säkert har höststräckande storspovar, tranor och kanadagäss just landat i närheten, men vi blickar glatt mot en grupp kossor på andra sidan en vattensamling.

Tamara säger att hon egentligen inte förändrats sedan hon blev makthavare. Hon är fortfarande den som obekvämt stiger fram och månar om att det går rätt till. När hon var liten kallades hon »advokaten« av en granne och trodde själv att det var ett sorts skällsord.

Som kommunalråd och gruppledare för Vänsterpartiet är kalendern välfylld. Den här dagen började galet med att hon var dubbelbokad på två möten och skulle leda det ena.

 

Växte upp i socialistisk miljö

Tamara Spiric levde sina första tolv år i en socialistisk och kristen miljö i Sarajevo, Jugoslavien. Föräldrarna var präglade av efter-krigstidens optimism med hög tillväxt, små klyftor, gratis skola och sjukvård.

Det var mycket samtal om politik i Tamaras barndomshem, politik som möjlighet till förändring.

- Inte som ideologier och rödvin, utan vardagsnära frågor. Mamma var starkt fackligt engagerad, berättar Tamara.

Flera på hennes mammas sida är troende katoliker och flera på hennes pappas är troende ortodoxa. Religionen fanns där men var inte identitetskapande, att bakgrund och olikheter inte spelade någon roll var viktigare.

- När mina föräldrar gifte sig var en kosovoalban, alltså en muslim, bäste man. Det är jag mycket stolt över.

Med den bakgrunden och kriget på 1990-talet är kyrka och tro nästan något privat för Tamara Spiric som hon talar försiktigt om. Samtidigt handlar det hon gör om övertygelse.

- Jag tror på Gud, men det är inget jag gör gentemot någon annan, berättar Tamara Spiric. Jag tror och hoppas att det finns något större än oss som bryr sig. Det gör att jag dagligdags anstränger mig att göra rätt. Det är viktigt för mig.

 

Vill ge till andra

Hennes tro har också att göra med att hon överlevt så mycket.

- Det väcker en sorts tacksamhet och jag vill ge tillbaka till andra människor. Första tiden efter kriget kände jag en så stor tacksamhet och den går aldrig ur.

De svåra tiderna har gett henne drivkraft och lärt henne att hon kan kämpa.

- Jag vet alltid att det går att ha det jävligare. Erfarenheten av smärtan gör att man så gärna vill bättre. Jag kan ta stryk och resa mig igen.

 

Lyftes upp av tryckvåg

När familjen flydde hade de bott ett halvår i kriget på hemlig adress. Pappan vapenvägrade och hölls gömd, det var aldrig hans eller deras krig. Vetskapen om att människor faktiskt dog omkring dem var svår, minns Tamara. Vid ett tillfälle exploderade en granat så nära att hon lyftes upp av tryckvågen. Hon minns bilden av splitter och fåglar som skrek och flög upp och att människor dog.

I krig får barn inte vara barn.

- Allt går mycket snabbt och det är långt ifrån välordnat. I Sverige vet barn att mamma kommer tillbaka om hon går hemifrån.

 

Från Sarajevo till Gällivare

När familjen Spiric kom till Sverige och Ystad blev de snart flyttade till Luleå.

- Personal på migrationsverket i Ystad sa att det gick isbjörnar fritt i Luleå. Jag minns att mamma grät och trodde att det var som att vi blev utvisade till Sibirien.

Senare hamnade de i Gällivare. Tamara pluggade aldrig svenska. Social som hon är pratade hon med människor och läste sådant hon var intresserad av.

- Jag la mig till med en norrbottnisk brytning, lite åt det finska hållet som det varit svårt att bli av med, skrattar Tamara.

Hon kände sig alltid äldre än hon var, äldre än klasskompisarna. Kriget och flyktingskapet hade tvingat henne växa upp för snabbt och ta ansvar för tidigt. När hon i 18-20-årsåldern insåg att barndomen var förlorad, fick hon sin hittills enda åldersnoja.

Som liten hade hon toppresultat i skolan, men de sjönk när hon kom till Sverige.

- Jag är ett levande bevis på vad miljön betyder för hur mycket du orkar prestera. Med arbetslösa föräldrar i ett nytt land och ett krig i bagaget lyckas du inte lika bra.

1998 gick Tamara med i Vänsterpartiets ungdomsförbund, i dag sitter hon i partistyrelsen, är ordförande i Umeås jämställdhetsutskott, andre vice ordförande i för- och grundskolenämnden och ledamot i ytterligare ett par styrelser och nämnder.

 

Glad över sociala investeringar

Ett åtagande hon är särskilt glad över att leda handlar om sociala investeringar för barn och unga.
I budgetöverenskommelserna fick Vänsterpartiet igenom att använda 120 miljoner kronor från förra årets överskott till sociala investeringar för barn och unga, och 80 miljoner kronor till investeringar mot ungdomsarbetslöshet.

- Det är ett förstärkande av kommunens åtagande som är större än lagens krav.

Satsningarna, som inte blivit konkreta ännu, kan innebära att barn får bättre individuellt stöd genom Elevhälsan.
Fritidsgårdar kan byggas upp igen på områden som Ersboda, Mariehem, Ålidhem och Umedalen. Det är insatser mot barnfattigdomen för att förebygga framtida marginalisering.

 

Glad över kvinnomuseum

Till Tamaras glädjeämnen hör också ett kvinnomuseum i Umeås nya kulturhus, en riksangelägenhet som fick luft under vingarna när Tillväxtverket i våras beslutade skjuta till nästan tre miljoner kronor.

Det finns bara ett fåtal kvinnomuseer i världen. Women's Library
i London, Frauenmuseum i Bonn och Kvindemuseet i danska Århus finns sedan tidigare
i Europa.

- Det blir ett historiskt museum för framtidens skull med forum för samtal och debatt. Det som beskrivs i historieböcker hör främst till männens sfär. Jag tror att det är nödvändigt att prata om det för att diskutera hur vi ska ha det i dag.

Tanken är att det ska bli självklart för skolor att lägga en dag på museet och vara delaktiga.

Hon vill att det blir ett ställe för vanliga kvinnors historia som inte bara tilltalar dem som läser genusvetenskap på universitet. Förhoppningsvis vill även hennes mamma slinka in med arbetskamrater från äldreboendet.

Senast uppdaterad: 27 oktober 2011

Dela

Tamara Spiric saknar familjens hund som gick bort i somras. - Det känns inte heller okej att ersätta honom snabbt med en ny, vad ska han då tänka när han tittar ner på mig från himlen, säger Tamara Spiric med glimten i ögat.

Bild: David Dahlberg

Spiras nyhetsbrev

Fyll i din e-postadress och klicka på Prenumerera, så får du vårt nyhetsbrev direkt i din mailbox!

ANNONS