Text Helena Andersson | 15 december 2011

Noah och Samuel de Luna, sex och åtta år, möter i dörren tillsammans med mamma Sara och pappa Xavier. Xavier är född och uppvuxen i Schweiz, men hans föräldrar kommer ursprungligen från Spanien. Barnens släktingar talar alltså svenska, franska och spanska.

- Vi ville ha namn till barnen som kändes bekanta och uttalades ungefär lika i alla tre språken, berättar Sara när vi slagit oss ner i vardagsrummet.

- Det finns en del spanska namn som inte är internationellt gångbara och många svenska namn är svåra att säga på franska, som Lars och Björn, säger Xavier.

Valet föll på Samuel och Noah. Det var inte avgörande att namnen kommer från Bibeln, men heller ingen nackdel.

- Bibeln är väl helt enkelt den minsta gemensamma nämnaren i länder med kristen tradition, funderar Sara.

- Men jag undrar om bibliska namn blir ovanligare, för det är många som kommenterat namnen. Inte i kristna sammanhang, men
i övrigt, säger Xavier.

Att bibliska namn blir mindre vanliga tror också namnforskaren och professorn Lars-Erik Edlund.

- De har nog inte riktigt samma rang bland dagens föräldrar, men i dag finns ju så många fler namn att ta av. Konkurrensen är större.

 

Maria var för heligt

När de första bibliska namnen spreds i Sverige på 1 000-talet konkurrerade de bara med fornärvda namn, som Björn, Sven, Tora och Åsa. Först kom lärjunganamnen, till exempel Johannes och Jakob, men också helgonnamn, som Agata, Agnes och Cecilia.

Efter reformationen, när hela Bibeln översatts till svenska, följde namn från Gamla testamentet - Abraham, David, Rakel och Rut. Maria, som i dag är det vanligaste kvinnonamnet, användes inte alls under medeltiden.

- Det ansågs vara för heligt. Det kom in i svenskan först i slutet av 1500-talet, berättar Lars-Erik Edlund.

På medeltiden sköljde en våg av tyska namn in över Sverige, som Henrik och Gertrud. Under 1700-talet gav den franska kulturen namn som Fredrik och Sophie. På 1800-talet blev engelska kvinnonamn som Jenny och Fanny populära. Trots det hände inte mycket i namntoppen.

- På 1500-talet var namn som Anna, Margareta och Karin, Erik, Lars och Anders vanligast, och det ser egentligen likadant ut idag!

En anledning till att samma namn återkommer kan vara att man i Sverige under lång tid har gett barnen namn efter äldre släktingar. Senare började man också ge namn från kungligheter och berömda personer, och i dag från idoler och karaktärer i böcker och filmer. De namn som ärvs från släktingar kan istället hamna som andranamn. Men varifrån namnen än kommer är ofta ambitionen att ge ett lagom ovanligt namn.

- Föräldrar balanserar på en smal egg mellan att vilja avvika, men ändå inte sticka ut för mycket. Ofta har de ändå snappat upp en trend, ibland omedvetet, och väljer namn som många andra också väljer, säger Lars-Erik Edlund.

Namn återkommer i cykler, och barn som föds i dag får ofta namn som var vanliga bland föräldrarnas mor- och farföräldrar. Föräldrar tar också hänsyn till om namnet rimmar på något, eller om de känt någon osympatisk människa med samma namn. Det ska finnas en positiv känsla inför namnet. Att markera om ett barn har rötter i två kulturer kan också kännas viktigt.

 

Noah är vanligt i Schweiz

Förutom namnen Samuel och Noah har Sara och Xavier de Luna också valt att ge sina barn namn hämtade från släktens båda sidor. Samuel heter till exempel Martin, vilket Saras farfar hette i förnamn och Xaviers farmor i efternamn. Noah har också namnen Erik, efter Saras morfar och Emmanuel, efter Xaviers moster Emanuela.

Samuel och Noah valdes inte bara för att de är internationella gångbara, utan också för deras klang och för att de inte var så vanliga.

- Sedan har vi märkt att det poppat upp rätt många Noah och Samuel. Tankarna måste ha gått i samma banor hos andra föräldrar, säger Sara.

- Noah har visat sig vara otroligt vanligt i Schweiz, där jag kommer ifrån, berättar Xavier.

Senast uppdaterad: 15 december 2011