Text Erika H Magnusson | 15 december 2011

En röst i häktets porttelefon ber mig stiga på. Hissen stannar på andra våningen framför centralvakten, en sorts reception med mörklagda fönster. På andra sidan en röntgenbåge, lik kontrollerna på flyget, går ännu ett lås upp och där i en korridor står Martin Höög.

- Det kanske kan verka motsägelsefullt att vi måste ha ett så aktivt säkerhetstänk samtidigt som vi värnar humanitet, men vi kan inte heller vara blåögda, konstaterar han.

Hit till häktet i Umeå kommer främst den som misstänks för brott som kan ge minst två år på straffskalan. De häktade kommer med direkthiss från polisens arrest i samma byggnad. Vid inskrivningen ligger några militär-gröna plagg på en disk.

- De flesta väljer att byta om till häktets kläder, säger Martin Höög.

En förutsättning för relationen mellan intagna och personal är att kriminalvården inte tar beslut om häktningstider eller är part i utredningar.

- Vår uppgift är att se till att de blir väl omhändertagna här och att restriktionerna följs.

Dessa handlar oftast om att den misstänkte starkt begränsas i sina privata kontakter.

Ett häktningsbeslut gäller två veckor i taget, men det finns ingen gräns för hur många perioder det kan bli. Häktestiderna blir allt längre, något som Sverige får kritik för av FN:s tortyrkommitté.

- Det är självklart påfrestande för individen att inte ha något tidsperspektiv.

Innan Martin visar en korridor med häktesceller försäkrar han sig om att ingen av de häktade syns till av hänsyn till sekretessen.

De 30 cellerna är på åtta kvadrat vardera. Den här dagen, liksom många andra, sitter det en människa bakom varje dörr.

 

Prövar sina sammanhang

Martin växte upp i Sandviken som mellanbarn i en familj som delvis var aktiv i Missionskyrkan. Valet att bli pastor var inte självklart. Han tänkte ganska likt ungdomar som lämnade kyrkan, men valde att stanna kvar och påverka.

I slutet av 1990-talet slutade han som pastor och började på Bris.

- Jag har alltid haft en prövande inställning, velat vara ärlig mot mig själv och det sammanhang jag stått i. Jag kom till ett läge då jag kände att jag måste kliva ut ett tag.

Den utlösande faktorn var arbetstiderna som var svåra att kombinera med familjelivet.

Studier i socialantropologi med mera, samt resor, bland annat som valobservator i Sydafrika 1994, gjorde att mindre blev självklart.

- Min syn på vad som är mänskligt vidgades. Jag kan känna att kyrkans ord och teorier ibland blir trånga och inte längre lika intressanta för mig.

Men han är aktiv i Hedlundakyrkan som musiker, spelar orgel och piano. På fritiden har också Kammarkören Sångkraft en viktig roll.

- Det är en mycket bra ventil för det övriga livet, säger Martin Höög.

Att vara pastor eller arbeta på Bris kan tyckas långt från uppgifterna på häktet, men värdegrund, människosyn och idén om vad som kan bidra till förändring hos människor har varit en röd tråd i alla Martins yrkesroller.

- Här handlar det kanske mindre om vad vi gör än om hur vi gör, om hur vi informerar och visar respekt. Det är ett förhållningssätt också när vi i personalgruppen pratar om intagna sinsemellan. Men jag kom inte hit med humanitetens murbräcka, den fanns redan.

Martin konstaterar att många häktade skulle kunna vara desamma som kontaktade Bris för fem-tio år sedan. Åtminstone bär de på samma historier. En skillnad är att de som ringer Bris mest är flickor och de som hamnar på häktet oftare killar. Erfarenheten att alla har en historia har varit viktig.

- Människor kan uttala sig så kategoriskt i till exempel tidningar om varför andra hamnar i vissa situationer.

 

Många är unga på häktet

På Bris lärde sig Martin Höög om barns utsatthet. Samma strategier ser han hos vuxna i liknande lägen.

- Barn är väldigt lojala med omgivningen, och försöker skydda anhöriga. Ibland går det så långt att de ger upp sig själva. Barn agerar som de kan, säger Martin och fortsätter:

- De som mobbar gör det för att klara sig, det kanske är enda sättet att få självkänsla och vara någon, att hantera trakasserier hemma. Det måste vuxna som jobbar med barn förstå för att veta var de lägger krutet.

Allt fler av personerna Martin och övriga kriminalvårdare möter är bara 18, 19 år och tyvärr återkommer dessutom många.

- Unga som tappar skolan är illa ute, i dag kommer man ingenstans utan gymnasieutbildning. Att kunna bryta mönstret då kräver väldigt mycket, säger Martin Höög.

Umeåbon Stig-Arne Berglunds forskning i socialt arbete, visar att små dagliga möten med trygga personer kan bli till en vändpunkt för dem som hamnat snett och en grund till en ny självkänsla.

- I dag är det brist på trygga relationer. Jag vill tro att vi här på häktet har en roll att erbjuda i de mötena. Det är en viktig drivkraft för mig och personalgruppen här.

Han tycker kyrkan är en av de få platser där unga möter trygga vuxna som inte får betalt för det och där det finns en idé om att dessa relationer är viktiga.

Trots den utsatta situationen finns det fördelar med att vara isolerad, de häktade kan släppa fasaden utåt. Här finns ingen att vara kaxig inför. Motivation kan födas på häktet, även om det är svårt att behålla den sedan.

Häktet är lite av en akutavdelning. En vanlig dag rör sig Martin i huset, träffar intagna, men är mest spindel i nätet och strateg. En sjuksköterska finns på plats men ibland måste häktade till sjukhuset, många har levt ett tufft liv och har krämpor eller missbruk.

Personalen ser också till att de häktade släpps ut på taket varje dag, säkert inhägnade och utom synhåll för allmänheten. En timme frisk luft är en lagstadgad rättighet i Sverige. Personalen har också ansvar att se till att de häktade kommer till rättegångar.

 

Informerar gärna mer

Kriminalvården är inte ett privat uppdrag med vinstsyfte eller aktivt opinionsarbete. På Bris drev Martin Höög frågor om hur man jobbar förebyggande mot mobbning och sakfrågor med politiska myndigheter, han utbildade myndighetspersoner i hur man pratar med barn. Martin kan sakna mer utåtriktade informationsuppgifter han haft tidigare.

- Det är viktigt att allmänheten får en realistisk bild av hur det är här. Anhöriga är i en svår sits och folk har en skev bild.

Det händer att personer från andra länder förväntar sig våld och innan de inser att det inte går till så, är det traumatiskt för dem, berättar Martin Höög.

Han hoppas att anhöriga ska veta att människor som jobbar på häktet har ett humanistiskt perspektiv och bra kompetens.

- Visst, vi låser in folk, men vi kan göra det med respekt för personen. Kommunikation och bemötande är viktiga redskap i vårt arbete, säger Martin Höög.

Senast uppdaterad: 21 december 2011