Text Helena Andersson | 15 december 2011

Efter lite funderande konstaterar Stina Dahlgren att hon nog inte längre säger att någon är »döpt till Kalle«, även om hon gjorde det förr. Uttrycket visar att dop och namngivning ligger nära varandra i vår föreställningsvärld.

- Ursprungligen, när kyrkan var ung, tog den som döptes ett nytt namn, men det är så långt tillbaka så jag tror inte det är därför.

Orsaken kan istället finnas i gammal folktro, där man menade att onda krafter kunde få makt över barnet genom dess namn, och därför avslöjades det först vid dopet i kyrkan. Det var också vid dopet prästen skrev ner barnets namn i dop- och födelseboken.

Även om ett barn inte får sitt namn
i dopet, har det ändå en viktig plats i riten.

- Det finns ett moment när jag frågar föräldrarna »Vilka namn har ni gett ert barn«. Då offentliggör de namnet inför familj och vänner. Fram till dess nämner jag inte barnets namn, berättar Stina Dahlgren.

 

Dopet visar att barnet hör ihop med Gud

I samtalet inför dopet pratar Stina Dahlgren gärna om barnets namn med föräldrarna, om de hade svårt att bestämma sig eller namnet kändes självklart. Någon gång har hon använt betydelsen av barnets namn
i doptalet.

Hon tycker inte att det är hela världen om föräldrar tror att deras barn får sitt namn i dopet, men betonar själv en annan aspekt. För henne är dopet ett tecken på att barnet hör ihop med och är en gåva från Gud.

- Dopet återspeglar när Jesus döps och Gud säger »Du är min älskade son, du är min utvalde«. Det är barnets sanna namn.

I dopsamtalet pratar hon ibland med föräldrarna om det kändes självklart för dem att ha dop, eller om de funderade på något annat alternativ.

- Jag tycker att det viktigaste är att man har en rit. Att man stannar upp inför det nya livet, och förhoppningarna och önskningarna det för med sig, säger hon.

 

Tvekade mellan dop och namngivning

När paret Katrin Lomvik och Anders Uddbom valde en ceremoni för sin dotter Juni var det inte för att ge henne ett namn, utan för att lyfta fram denna nya människa i deras liv.

- Vi ville visa släkt och vänner glädjen över vår dotter. Det hela blev en hyllning till henne, säger Katrin.

Paret tvekade mellan dop och namngivningsceremoni. För dop talade traditionen och att det är fint och stämningsfullt i kyrkan, mot dop talade att ingen av dem är djupt troende och Anders gått ur Svenska kyrkan.

- Vi bestämde ändå att låta döpa Juni och det blev otroligt bra, väldigt högtidligt och fint, berättar Katrin.

Vad paret var särskilt nöjda med var möjligheten att själva utforma så mycket av dopet. De skrev en egen tackbön och valde psalmer och sånger. Dotterns namn fick också en särskild plats.

- Även om dopet var sent på sommaren, i augusti, valde vi sommarpsalmer för att hylla både sommaren och Juni, säger Anders Uddbom.

Fotnot I dopet säger prästen: Jag döper dig i Faderns och Sonens och den helige Andes namn«

 

Bildtext

Juni Vilhelmina döptes i augusti i Umeå stads kyrka. Här är hon på höstpromenad med föräldrarna Anders och Katrin.

Senast uppdaterad: 15 december 2011