Text Ulrika Ljungblahd | 2 juni 2009

Kategorier:   Andlig friskvård 

Visst, det kan låta som en kliché: att komma ikapp sig själv. Men att »bara vara« är inte så bara. När vardagen rullar på måste även vilan bokas in i almanackan. Så jag åker en helg till Strömbäcks folkhögskola på retreat. Retreat i betydelsen reträtt, att dra sig tillbaka och ge plats för stillhet.

Vi är ett femtontal personer i blandade åldrar - faktiskt fler yngre än jag väntat mig - som på fredagskvällen samlas i matsalen för en bit ädelostpaj.

Vid mitt bord har hälften varit på retreat tidigare, vi övriga är lite småspända nybörjare. Mycket mer får jag inte veta om de andra deltagarna. Någon presentationsrunda blir det aldrig utan efter viss praktisk information framför brasan i biblioteket »går vi in i tystnaden«. Rent praktiskt innebär det att vi inte ska prata med varandra, varken med ord, gester eller lappar förrän vi bryter tystnaden på söndag. Poängen är att minska de yttre intrycken för att kunna höra de inre.

Räcker gott att vara där
Eftersom småprat inte är min grej kanske en helgkurs i mingel hade varit en större utmaning. Det är ärligt talat himla skönt och inte ett dugg jobbigt att sätta sig med en tekopp vid ett eget bord i biblioteket och bläddra i en kokbok. Utan att känna att man borde vara trevlig eller försöka lära känna folk.

Däremot är det lite svårare att vara »här och nu« som vi uppmanas av ledarna Susanne Kostet, präst Ålidhemskyrkan, och Nils Hedlund, skolpräst på Strömbäck. Jag får medvetet bestämma mig för att inte bläddra framåt i förväg i programmet på aftonbönen eller gå så fort som jag skulle vilja mellan kapprummet och matsalen.

Programmet för helgen innehåller inte särskilt många hållpunkter. Ändå poängteras det att allt är erbjudanden, inget är obligatoriskt. Enda gången alla förväntas vara på plats är vid söndagens avslutningsfika. Resten av tiden är vår att disponera hur vi vill. Vilket i och för sig skulle kunna bli ett krav i sig.

Som svar på den vanliga vardagseffektiviteten - Hur ska jag få ut maximalt av helgen? - brukar Nils Hedlund citerar sjukhusprästen Lars Björklund: »Folk kommer säkert att fråga vad fick du av retreaten? Svara: Jag var där. Det var mitt mål. Där min kropp var, var även jag. Det är det enda mål man kan ha!«

Njuter av fotmassage
Om de andra retreatdeltagarna känner att de är med tankar och kropp på samma ställe har jag förstås ingen aning om, men de ser ut att trivas. Någon läser en bok vid frukosten, någon annan tar upp en olinjerad anteckningsbok och skriver några rader. Andra sitter och tittar ut över fjärden. Flera har nappat på erbjudandet om att få massage och på eftermiddagen lockar havet och långa promenader. Själv njuter jag av fotmassage, läsning och senare en lång bastu efter utevistelsen i det smågriniga vädret. Att slippa matlagning och disk är rena bonusen.

Olika retreater har olika upplägg. Den minsta gemensamma nämnaren är utrymme för tystnad, men vissa har mer skapandeinriktning, andra mer fokus på textmeditation eller undervisning, så kallad vägledning.

- En del retreater är tystare än andra, säger Nils Hedlund. Den här är ganska tyst, eftersom den tysta djupmeditationen har en given plats hos oss.

En tjatig inre röst
Meditationens tyngd märks bland annat på att ett särskilt rum är avsatt för meditation med filtar och meditationskuddar på golvet. Vid fönstret brinner värmeljus och det verkar ofta ligga någon inbäddad i en filt både före och efter de tre passen med avspänning och meditation som leds av Susanne Kostet. Hon jämför meditation med att utveckla en vänskapsrelation med sig själv.

- Det kräver övning att lyssna förbi allt tjat, alla tankar och all argumentation, betonar hon. Men där kan vi hitta vår glädje, vår lek och lust.

Tanken är god, men det första meditationspasset på 20 minuter känns totalt misslyckat. Jag är inte ens nära någon inre stillhet. Tusen tankar pockar på, personer från alla tänkbara sammanhang och tider dyker upp. När jag sträcker ut mig på filten efteråt känner jag mig ändå märkligt nog lugnare än på länge. Det är faktiskt inte lika mycket som studsar i bröstet och magen. Jag tänker på vad Susanne Kostet sade om att det inte går att bekämpa tankar i huvudet. Man måste landa i kroppen.

Trots att helgen blir en övning i att vara närvarande i nuet - eller kanske just därför - får jag ett par insikter som jag vill ta med tillbaka till vardagen. Innan hemfärd på söndagen samlas vi i glasverandan för avslutningsfika. Tystnaden bryts. Och det med råge. Ett trivsamt sorl breder omedelbart ut sig. Det är på något sätt som om vi känner varandra, vilket visst är vanligt vid retreater.

- Det blir ofta en slags tyst kravlös gemenskap som värmer, berättar Nils Hedlund. Även om vi inte har pratat med varandra så har vi delat något viktigt.

Senast uppdaterad: 1 november 2010