Spira

Carina Sandqvist i bildterapilokalen. Bild: Anna-Karin Drugge

Livet börjar få färg igen

Precis efter en hockeymatch, för nästan fem år sedan, förlorade Carina Sandqvist sin 16-årige son Viktor. Hon minns knappt tiden efteråt, men med hjälp av bildterapi har tillvaron åter börjat få färg.

Det är två och ett halvt år sedan Carina Sandqvist blev klar med bildterapin, men vi har ändå bestämt träff i bildterapilokalen där hon fann en fristad i sin stora sorg.
- Jag var nervös för hur det skulle kännas att återvända, men det känns bra, säger hon.

Welsh springer spanieln Pondus är med, det var han också då Carina gick hit regelbundet. Pondus gör allt han kan för att skydda matte som känner sig lite obekväm med kameror, ställer sig på två ben framför henne med framtassarna på hennes axlar, vilket utlöser en del skratt.

Fotograferingen är avklarad. Carina Sandqvist drar ett djupt andetag och berättar.
- Viktor hade hockeymatch och både jag och hans pappa var där. Men så plötsligt efter matchen fick Viktor mycket ont i bröstet och vi åkte direkt till akuten. Sedan minns jag knappt vad som hände.

Sorg som svart hål
Efteråt fick de veta att Viktor haft en mycket ovanlig genetisk förträngning i ett kranskärl.
- Även om vi vetat, var det inget vi kunnat göra för att förhindra det som hände, säger Carina Sandqvist. Pondus har nu lagt sig stilla framför henne på golvet.

Lång tid efter Viktors död var det väldigt kämpigt. Carina och Viktors pappa som är skilda, träffade regelbundet en kurator på Barnavdelningen. Carina beskriver sorgen som ett stort hål i henne, som hon på olika vis försöker fylla.

- Jag kan fortfarande se Viktor framför mig och känna hans doft. Jag släpper honom inte, han finns med mig alla dagar.

Valp hittade bildterapeut
Kuratorn uppmärksammade Carina på att det ändå fanns ett tillfälle då det glittrade i hennes ögon, när hon talade om att kanske skaffa hund. Snart fanns valpen Pondus med i familjen. En höstdag när Carina och Pondus skulle träffa hans kullsyskon på Mariehems-ängarna, dök de andra aldrig upp. Pondus och Carina promenerade en sväng och hamnade utanför Bildkraft. Carina sneglade lite nyfiket in i fönstret och då kom plötsligt bildterapeut Lena-Marie Holmgren ut och välkomnade henne att titta in.

Snart hade Carina berättat om sig själv och sorgen över Viktor och Lena-Marie hade berättat om bildterapi.
- Personkemin mellan oss var jättebra. Även om Lena-Marie tyckte att jag först måste prova några gånger innan jag bestämde mig, blev jag eld och lågor.

Efter ett telefonsamtal och en helgs väntan var det klart att Carina kunde få bildterapi bekostat av sin arbetsgivare och hon ringde Lena-Marie, som frågade om hon kunde komma nästa tisdag.

- Ja det passar bra, det är min födelsedag svarade Carina.
- Så bra, svarade Lena-Marie Holmgren, det är min också.

Hittade inneboende kraft
Bildterapi går inte ut på att göra fina bilder, utan på att rita utifrån sina känslor och senare kanske komma på något om sig själv och sin situation.

- De första tillfällena fick jag blunda och rita med blyerts, för att inte bli låst av hur det såg ut. Vi satt alltid först och pratade här i fåtöljerna när jag kom, Lena-Marie kände in min sinnesstämning innan jag skulle måla.

Till en början kom Carina två gånger i veckan.
- Ibland kände jag före att jag inte orkade, men efteråt var jag alltid lättad av att ha träffat Lena-Marie. Det hände att jag inte alls målade, utan bara låg här i hängmattan och vilade. Ofta längtade jag hit.

Bildterapin blev en genomlysning av hela livet, Carina bar också andra sorger och frågor med sig. Återkommande i bilderna finns uttryck för en inneboende kraft hon alltid haft, trots allt.

Visste att han var älskad
När Viktor gått bort behövde Carina bryta med allt. De flyttade - hon själv och familjen, som bestod av Viktors äldre syster, Carinas sambo och hans barn.
- När Viktor »flyttat ut« var det lika bra att vi alla gjorde det, säger Carina.

Hon lämnade också sin tjänst på Västangårds skola och bestämde sig för att aldrig mer jobba med barn. Det senare var dock ett förhastat beslut. Efter en vända vid skolbänken och på apotek började hon snart längta tillbaka. Nu är hon nästan färdig specialpedagog och arbetar jämte studierna på särskola i Lycksele.

Något som gör Carina glad är att hon vet, att Viktor visste, att han var ett mycket älskat barn.
- Han var också min stora idol och brukade fråga, vilka tycker du är bäst mamma? Jag svarade alltid Ersboda pojkar 89, istället för Liverpool som han tyckte. Han visste vad jag skulle svara, men ville höra mig säga det.

Senast uppdaterad: 26 mars 2010

Dela

Carina med sin Welsh springer spaniel Pondus

Bild: Anna-Karin Drugge

Bild: Anna-Karin Drugge

Bilder nära döden

Spiras nyhetsbrev

Fyll i din e-postadress och klicka på Prenumerera, så får du vårt nyhetsbrev direkt i din mailbox!

ANNONS