Text Ulrika Ljungblahd | 22 oktober 2009

- När jag ser en person i nunnedräkt kan jag undra hur det är att leva som nunna, säger Katarina Norell och skrattar.
Ändå är det bara 13 år sedan hon själv lämnade klosterlivet. Allt hon då ägde i klädväg var ett par jeans. Hon var 37 år och utan såväl gymnasieutbildning som cv att visa blivande arbetsgivare.

- Nu har jag uppnått det för mig omöjliga. Jag har skaffat högskoleutbildning och blivit självförsörjande, säger Katarina stolt.

Katarina Norell växte upp i en samhällsengagerad prästfamilj i kölvattnet av 68-rörelsen. Utbildning stod högt i kurs, men Katarinas lyckligaste dag var när hon fick sluta grundskolan efter tio års kamp. Redan som livlig tolvåring, långt innan hon fick diagnoserna dyslexi, dyskalkyli och ADHD, bestämde hon sig för att aldrig få egna barn. Hon ville inte riskera att de skulle få det lika jobbigt.

Samtidigt längtade hon efter bildning och att göra något radikalt och meningsfullt med sitt liv som även gjorde gott för andra. Efter en stark, personlig gudsupplevelse fattade hon beslutet, 21 år gammal.

- Jag visste att jag inte kunde klara universitetsstudier så klosterlivet blev ett val.

ADHD-vänlig vardag
I dag bor Katarina Norell i ett etta i Holmsund. Här är hennes insikt tydlig att enkelhet och estetik ger vila till själen.
- Jag kan inte leva utan saker, men jag kan avstå från en hel del utan att det svider.

Hit drar Katarina sig undan för att återhämta sig när det blir för rörigt eller tröttheten för överväldigande. Hon drömmer om att vara med och skapa en ADHD-vänlig vardag - lugn, men livfull - kreativ och tillåtande utan att bli gränslös. Den skulle passa alla.

- I vårt samhälle behöver man inte ha ADHD för att känna sig stressad och bli utbränd, konstaterar Katarina Norell. Klosterlivet har gett mig förmånen att inte vara rädd för ensamheten.

Själv sätter hon gärna på gregoriansk musik för att hitta lugn och inre stillhet - texterna från Psaltaren sjöng hon regelbundet i klostret.
- Jag måste vara den enda nunnan som inte kan en enda bibeltext utantill, skrattar hon.

Dräkten blev för trång
Klosterlivets regelbundna rytm med bön och arbete passade Katarina.
- För mig var nunnedräkten också bra. Den var något att krypa in i, jag var inte bara beroende av mig själv, utan kunde vila i Guds närvaro.

För att inte tala om att slippa leva upp till skönhetsidealen, sminka sig och fixa håret. Men den blå dräkten blev med tiden för trång. Gemenskapen blev grupptryck. Katarina tycker att klostret saknade teologisk förankring, människosynen var inte livsbejakande och hon kände sig aldrig riktigt hemma.

- Jag kunde vara iklädd dräkten, se på de andra och tänka Herre Gud, det här är inte jag.

När hon insåg att hon blev allt hårdare mot sig själv och sina medsystrar och därmed höll på att utplåna sitt eget innersta tog hon det smärtsamma beslutet att lämna klostret. Och därmed sin framtida försörjning och trygghet.
- Jag har aldrig känt mig så fri som den dagen. Och jag har aldrig känt Gud så nära.

Det nya livet började med en dyslexiutredning som ledde till anpassad studiegång på Komvux. En kusin som är ingenjör hjälpte henne med matten.
- Jag, som hade ansetts som mindre begåvningshandikappad i klostret, fick VG i matte, berättar Katarina glatt.

Lärde lättare efter hårt fysiskt arbete
En behållning från klostertiden var vanan att gå in i sin studiekammare och helt ägna sig åt en text. En studieteknik som visade sig fungera alldeles utmärkt.

I klostret hade Katarina dessutom gjort en annan iakttagelse. Att driva ett gästhem och grönsaksodlingar innebar mycket och hårt fysiskt arbete.
- Jag upptäckte att efter ett rejält ansträngande arbetspass kunde jag lättare ta till mig vår dagstidning Svenskan, eller någon av böckerna i biblioteket.

Kopplingen mellan fysisk rörelse och inlärning var glasklar. Så när Katarina, som alltid haft stort rörelsebehov, påbörjade sina lärarstudier vid Umeå universitet klev hon upp 04.30, sprang en mil runt Nydalasjön, pluggade och avslutade med ett pass på Iksu.

Lärarexamen i religion och svenska var i hamn. Något år senare hade hon även avslutat utbildningen till specialpedagog. Intyget damp ner i brevlådan lagom till jul.
- Det var nog mitt livs finaste julklapp.

Nu vill Katarina Norell använda sina erfarenheter för att stärka andra kvinnor och flickor med ADHD. Själv minns hon med värme sin farmor som satt bredvid henne och gjorde det möjligt att lösa uppgifter som hon inte kunde klara i skolmiljön.

- En ung människa som kämpar i skolan kan få sår för livet, säger Katarina och påpekar att ett skrynkligt papper med tio meningar kan ha krävt enormt mycket arbete av en elev. Det kan vara förödande om en lärare ger kommentaren »Kan du inte bättre?«.

Själv är hon övertygad om att det är hjälpen från familj och vänner, inte minst en nära vän från Iran här i Umeå, som gjort att hon själv klarat studierna och sitt senaste projekt.

Katarina driver nu projektet Rörelseverkstan som erbjuder gratis rörelseträning inspirerad av tai chi, qigong och orientalisk dans. Målet är att ge tjejer med ADHD hjälp att hantera sin egen vardag och minska stressen. Förhoppningen är att Rörelseverkstan ska samverka med aktörer som skolan och Försäkringskassan.

- Vi vill absolut inte utveckla en egen alternativ behandlingsmetod. Detta är ett komplement till redan insatta medicinska och pedagogiska åtgärder, betonar Katarina Norell.

Hon och kollegan Heikki Nousiainen har tagit fram konceptet som beviljats pengar från Arvsfonden, har Attention som projektägare och drivs i samverkan med lokalföreningen Attention och Umeå Tai Chi Chan förening.
- Jag är så lycklig över att få vara med om det här. Jag vill nog säga att det är ett mirakel, en nåd att få vara med.

Senast uppdaterad: 26 mars 2010