Text Helena Andersson | 22 oktober 2009

Västerbottens museum har ett ovanligt stort bildarkiv för att vara ett länsmuseum - omkring fyra miljoner fotografier som på olika sätt har anknytning till Västerbotten.

I de ljusa lokalerna sitter fotoantikvarie Thérèse Wagenius och sorterar en hög bilder hon lagt på bordet.
- Jag har fått göra ett urval, för det finns så många sådana här bilder i arkivet, berättar hon.

Fotografierna hon plockat fram föreställer döda människor - barn, vuxna och gamla, fotograferade i sina kistor. Bilderna är svartvita och från årtiondena efter sekelskiftet.

- Titta här, vilken gripande bild, säger hon och visar upp ett foto av ett litet barn som ligger i en spetsprydd kista. En sådan bild berör Thérèse Wagenius både personligt och professionellt.
- Jag konfronteras med mina egna rädslor, men när jag ser på den som fotoantikvarie tycker jag också att bilden är otroligt vacker och genomtänkt arrangerad.

Fotona gömdes inte undan
Hon bläddrar vidare bland fotografierna och visar bilder av äldre och yngre, män och kvinnor. Kistorna är prydda med spetsar och blommor, och står antingen ensamma eller omgivna av familjen eller ett helt begravningssällskap.

- Det är intressant att man kan hitta de här bilderna mitt bland alla andra fotografier, säger Thérèse Wagenius och går in i det kyliga originalarkivet, där de gamla fotoalbumen förvaras. Hon tar fram ett album i rött sammetsband, bläddrar och visar bilderna.

- Fotografierna på de döda gömde man inte undan, utan tittade på och pratade om. Det var inte värre än att visa bilder från födelsedagskalaset, konstaterar hon.

Seden att fotografera döda dök upp samtidigt som fotograferingstekniken slog igenom, alltså i mitten av 1800-talet. Men rötterna går längre tillbaka än så.

- Bilderna bygger på den gamla traditionen att måla av kungliga personer på dödsbädden. När fotograferingstekniken kom använde man den för att göra samma typ av porträtt, berättar Eva Åhrén, idéhistoriker som bland annat forskat om fotografier av döda.

Enda chansen att fota
Från början var det också framför allt kungliga personer som fotograferades, men när tekniken blev billigare spreds seden bland allmänheten också.

Enligt Eva Åhrén användes bilderna helt enkelt som ett minne, både av den döde och från själva begravningen. I och med urbaniseringen splittrades familjer och släkter, och bilderna kunde skickas till dem som inte varit med på begravningen.

- Porträttfotograferingen började också bli mer utbredd under den här tiden. Begravningen kunde vara första och enda tillfället man hade att fotografera personen, berättar Eva.

Bilderna ser lite olika ut beroende på vem som är död och i vilken miljö personen hörde hemma. Runt barn står bara de närmast anhöriga. Lantliga fotografier är ofta tagna just före begravningen och visar en stor grupp personer som samlats på gården innan kistlocket spikades på. I den borgerliga miljön visade man sin sociala ställning genom att ställa kistan bland många fint arrangerade kransar i en vacker salong.

Några decennier in på 1900-talet förändrades hur man hanterade döda. Allt fler dog på sjukhus och de döda kropparna förvarades i likbodar. I och med det förändrades också riterna kring döden.
- Det blev mindre vanligt att man tog farväl av den döde i hemmet, och då dokumenterade man det inte heller med bilder.

Hanterar döden på olika sätt
Då den döda kroppen blev mindre synlig i samhället, ville man heller inte längre visa upp bilder på sina döda anhöriga.
- Jag tror många fotograferar i dag också, men sätter inte upp bilderna på väggen eller i fotoalbumet. Snarare sätter man upp bilder av den döde som levande, för att man vill minnas personen så, säger Eva Åhrén.

Men att förändringen skulle vara ett tecken på att döden är mer tabu i dag än för 100 år sedan tror hon inte. Inte heller att vi har svårt att se döden, eftersom bilder på döda är vanligare än någonsin tidigare, i bland annat nyhetssändningar och kriminalserier. Det är bara bilder på döden i vår närhet som vi väljer bort.

- Döden är svår i alla tider, och vi försöker bara hantera den på olika sätt, säger Eva Åhrén.

Senast uppdaterad: 26 mars 2010