Per Höglund har landat i en trädgård i Sävar. Här övervintrar äntligen morfar Algots rhododendron.
Som psykolog praktiserar Per erfarenheten från barnsben – att samtal hjälper.
Text Erika H Magnusson | 12 september 2008
Namnet Per Höglund klingar kanske bekant. Jag minns själv en
mycket kavat stämma som sjöng om David och Goliat, med ljudande R,
Jag äR inte Rädd, HeRRen Gud gåR med mig och jag äR inte Rädd. En
refräng också jag klämde i med när jag var mörkrädd.
I dag arbetar Per Höglund som psykolog på Barn- och
ungdomspsykiatrin, BUP, i Umeå. Han bor tillsammans med Anna och
deras två barn i en Västerbottensgård i Sävar med snickarglädje på
farstukvisten och en grönskande trädgård. Per har också två äldre
barn sedan tidigare, som periodvis är hemma i Sävar och annars bor
i Stockholm.
Per och Anna är alltså både småbarns- och tonårsföräldrar.
Tillsammans med Anna, som också är psykolog, föreläser han om
föräldrarollen de gärna sammanfattar med nyckelorden »ramar och
kramar«.
I familjens inglasade uterum står växter som behöver en varmare
tillvaro än den utanför. Några kraftiga rhododendron tornar i
fönstren. Per berättar om sitt trädgårdsintresse som nu är inne i
vad han kallar en »träd- och strukturfas«.
- Jag fascineras över att träd har olika livsfaser och överlever
oss människor. Det här trädet utanför fönstret har en vacker eldröd
färg senare på hösten och luktar lite pepparkaka vid första
frosten. Där borta har jag planterat några hästkastanjer, säger
han.
Per pekar och visar också en näverhägg, en koreansk rönn, en
katsura och ett körsbärsträd. I en stoppad kökssoffa berättar Per
om sommarturnéerna på 70-talet.
- Evangelisation och rekreation i kombination, sade pappa alltid
om våra sommarturnéer då familjen också passade på att
semestra.
- Vi hade mycket roligt ihop. Men jag hade också egna idéer. En
gång skulle vi sjunga på Löttorps camping på Öland, för kanske 2
000 personer. Precis före uppträdandet bytte jag till jeans, i
stället för de blå gabardinbyxorna mamma ville att jag skulle
ha.
Gav pengarna till fadderbarn
Tillsammans spelade syskonen Per och Charlotte in fem
skivor under en sexårsperiod. Kassetterna och LP-skivorna sålde var
för sig 35 000 exemplar.
- Under 70- och 80-talen hade kristen musik en stor marknad,
säger Per.
Kvaliteten på de påkostade inspelningarna står sig. Lennart
Sjöholm var producent och Sveriges radios symfoniorkester spelade.
Charlotte sjöng pappa Arnes sånger med sin norrländska stämma Vi
ska dela dela dela Du och jag, dela av vårt överflöd, eller Endast
kärleken segrar över ondska och hat.
Hur mycket pengar de omsatte vet de inte.
- Vi hade tio fadderbarn i Indien och ett i Afrika dit vi
skickade alla pengar. Charlotte ville rädda världen. Nu kan jag
tycka att hon var för ung för sådana beslut. Jag minns att en
kvinna från tidningen Allers frågade om det inte fanns något vi
ville köpa till oss själva.
»Nej« sa Charlotte. »Vi har allt vi behöver.«
»Jag vill ha ett par skidor« sa jag.
- Pappa åkte direkt och köpte ett par på Tempo i Lycksele, berättar
Per skrattande, som inte har köpt nya sedan dess.
Själavård vid köksbordet
Musik var snarare arbete och vardag än avkoppling.
- Först i gymnasieåldern blev musik något jag själv verkligen
kunde njuta av tillsammans med kompisar.
Efter fem år som tonårsidol och frilansande musiker ville han
skaffa sig, vad han kallar, ett riktigt jobb.
- Jag hade börjat uppleva det problematiskt att »sälja mig själv
som produkt« och hade fått barn att försörja.
Med en pappa som var pastor i Missionsförbundet och en mamma som
var evangelist och psykologilärare upplevde Per det som ett
naturligt steg att utbilda sig till psykolog.
- Folk kom till vår familj för själavård när de hade bekymmer.
Det kunde handla om dödsfall eller trassligheter i relationer. Nu
efter tio år på BUP har jag verkligen erfarit att samtal och stöd
gör skillnad för hur vi kan gå vidare.
Rabatten med rhododendron är en hyllning till Pers morfar Algot
som varit en speciell person i Pers liv.
- Morfar hade en idé om att han, en enkel arbetande människa,
skulle få alla möjliga växter att överleva i zon sju. Men det var
svårt för hans park-rhododendron att övervintra. Jag har köpt en
finsk säkrare sort.
Morfar Algot var en social och bekräftande person,
historieberättare, ordförande i trädgårdsföreningen, socialdemokrat
- och alltid vid Pers sida.
- Vi bodde i storfamilj med mormor och morfar. Pappa som var
riksevangelist på halvtid var borta mycket. Morfar fanns alltid
till hands, jag gick i åttan när han gick bort. Det var en svår tid
för mig, säger Per.
Meditation är inte humbug
Per är fotbollstränare, engagerar sig kyrkligt,
representerar Västerbottens psykologer fackligt och är aktiv i
tennisklubben. Han vill, liksom sin morfar, vara med och bygga upp
sammanhang.
- I USA forskar man om »helande sammanhang« eller communities,
som är större än det närmsta nätverket. Ett begripligt sammanhang
är välgörande. Jag tänker att Sävar är ett sådant. Det spelar
egentligen ingen roll om jag säljer korv på en fotbollsmatch eller
är ledare i kyrkan. Det handlar inte om mina barn, utan om våra, om
vår skola och vår närmiljö, säger Per Höglund.
Morfar lärde honom att deltagande talar högre än ord och skapar
grogrund för möten.
- Jag tänker att andligheten och det kristna livet finns i mötet
med andra, säger Per. När jag var yngre handlade tron mer om att
göra rätt och att bli alltmer upplyst. Nu försöker jag hellre se
och vara närvarande, både när det gäller det svåra och det
gudomliga i tillvaron.
Trots att Per kan tyckas uträtta rena stordåden (som David mot
Goliat - för att återkoppla) beskriver han sig främst som en
livsnjutare, en lat person som älskar ljudböcker.
- Direkt jag sätter mig i bilen efter en arbetsdag kopplar jag
bort jobbet med att lyssna på en talbok.
I uterummet står hans vita meditationspall och familjens
hängmatta används flitigt.
- Jag har svårt för känslosam humbug, men jag tror mycket på att
genom meditation och avslappning bli mer närvarande. Allt mer
forskning stöder detta. Till exempel har man sett att blodtryck och
andra värden förbättras av meditation.
Stunderna av enskildhet är en förutsättning för att arbeta med
människor hela dagarna.
- De krävs för att jag inte ska vara upptagen av mig själv i
mötet med andra. Jag har inte bara morfar som förebild, när det
gäller avskildhet tänker jag på Jesus. Han träffade människor hela
tiden men drog sig också undan ibland.
Senast uppdaterad: 30 mars 2010