Kyrkomötet skrev historia i jämlikhet och demokrati 27 september 1958. Nu firar Svenska kyrkan att 50 år gått sedan beslutet togs, att också kvinnor skulle kunna vigas till präster.
Spira mötte prästerna Margareta Almqvist och Stina Dahlgren.
Text Erika H Magnusson | 11 september 2008
Stina Dahlgren är nybliven präst och småbarnsmamma. Hon mötte
Gud och kyrkan som konfirmand på KFUMs lägergård på Norrbyskär. Nu
har hon just börjat arbeta i Tegs församling.
- Jag tycker det är jätteviktigt att uppmärksamma jubileet. Även
om de är få, finns det de som fortfarande är tveksamma till att
kvinnor är präster. De får svårt vara lojala med kyrkan som
organisation och det blir en fråga om trovärdighet, tycker jag. Vi
har ett ansvar för våra medlemmar när vi säger att det här står vi
för.
- Det är bättre om motståndare uttalar sig klart och tydligt och
skapar sin synod, än om de finns kvar utan att vara öppna med sin
åsikt. I EFS-sammanhang har man alltid varit för att lekmän får
predika. Själv har jag aldrig upplevt mig diskriminerad, säger
Margareta Almqvist.
Hon är nummer tio i en syskonskara på tretton barn, själv
fyrabarnsmor, sjuksköterska och tidigare missionär i Etiopien.
Trots att Margareta Almqvist som yngre undvek att tala inför
folk, ställde hon upp och predikade när familjen bodde i
Ångermanland under 70-talet. Snart hoppade hon också in som
biträdande predikant på symöten. Hon fick en pastorstjänst i EFS
Holmsund 84, och prästvigdes 91 tillsammans med övriga pastorer i
EFS.
Kan bli bättre förberedda
- Att arbeta i ett sammanhang där motstånd finns måste
vara jättesvårt. Alla behöver känna att de är välkomna. En gång
byggde man apartheid för att slavägare inte ville ta nattvard med
slavarna, säger Stina Dahlgren som skrivit en uppsats om försoning
i Sydafrika.
- Det hade varit bra om vi på pastoralinstitutet, där man går
det sista året i prästutbildningen, också fått tala om hur det kan
vara att möta motstånd mot kvinnor som är präster och om
kvinnofrågor i allmänhet. Vi talade om andra rättvisefrågor,
fortsätter hon.
- Idag är de flesta kyrkoråden måna om att präster kan kombinera
familjen och arbetet. Men själv våndades jag över att bli präst och
ha familj, att ofta arbeta när barnen är lediga och så. Under en
praktik samtalade jag och min handledare mycket om det, säger
Stina.
- Det har hänt mycket i jämställdhetsfrågorna sedan jag var
småbarnsmamma. Jag som också var gift med en präst upplevde att
församlingen alltid väntade sig att jag fanns hemma, att han kunde
rycka ut på studs, säger Margareta och tillägger att så nog också
varit fallet om maken varit till exempel läkare.
Kliver ner från prediksstolen
Stina och Margareta ser att kyrkan och relationen mellan
prästen och medlemmarna förändrats parallellt med den ökande
andelen av kvinnor i yrket.
- Jag minns min konfirmation i mitten på 40 talet som jobbig.
Den ena prästen var som präster då oftast var -sträng och
auktoritär. Men det fanns undantag, som den andra mysiga och
mulliga konfirmationsprästen. Men idag är det en helt annan dialog
med konfirmanderna, säger Margareta.
- Jag tycker det är bra att vi "klivit ner från predikstolen".
Vi har kommit närmare och mänskliga erfarenheter har värderats upp,
säger Stina.
- Jag är en otraditionell präst, säger Margareta. När vi har
allsång i parken har vi spexat och jag har klätt ut mig till gammal
tant. För att minska distansen arbetar jag till exempel ofta utan
prästkrage. När jag besöker sjukhem har jag färgglada kläder, de
äldre uppskattar det eftersom de har dålig syn.
Men kläderna och professionen är också viktig i många
situationer, tror både Stina och Margareta. Prästkragen hjälper dem
hålla den distans som krävs för att klara av en del svåra
situationer.
Lyfter fram kvinnors erfarenheter
- Det är viktigt att vi fortsätter finna kvinnobilder att
komplettera de manliga bilderna av Gud med, att också kvinnors
erfarenheter lyfts fram. Att se en kvinna i predikstolen kan öppna
för kvinnors egen andliga längtan, fortsätter Stina.
Stina och Margareta tycker att kyrkan kan engagera sig mer i
samhället för bland annat jämställdhet.
- Mammor och pappor behöver gemensamt tar ansvar för barn och
familj, när vi nått dit har vi vunnit jättemycket. Jag tänker också
på något som Piteåuppropet. Det startades av en domprost i Piteå,
för att stoppa mäns våld mot kvinnor, efter att en kvinna
misshandlats till döds, säger Stina.
Senast uppdaterad: 30 mars 2010

Stina och Margareta, två kvinnliga präster i Svenska kyrkan
Bild: Peter Lindegren
Kvinnor som präster
31 januari 65 vigdes Ylva Eriksson, f 37, till präst som den
första kvinna i Luleå stift.
I Umeå stads kyrka är det gudstjänst och fest för alla, kvällen
28 september. I Luleå firas jubileet med program hela helgen.

Publicerad i Spira
Nr 4 2008
På webben
11/9 2008