Text Peter Sylvén | 12 februari 2007
»Vad i hoppsan gör du din hoppsan hoppsan? Hur i hoppsan kan du
missa den chansen, din hoppsan!«
Så kan det låta på vilken fotbollsläktare som helst, ersätt bara
hoppsan med en svordom, ju grövre desto bättre. Eller värre.
Umebon och språkvetaren Åke Jonsson berättar historien om ett
aprilskämt från 40-talet av Sven Jerring. Svordomar väckte mycket
känslor i radions barndom, så radiolegendens medarbetare hittade på
»svordomskompressorn«, som ersatte varje fult ord med ett klämmigt
hoppsan i en uppläsning av en mustig text av Albert Engström.
Om det är någon som kan svordomar, eller i alla fall hur folk
ser på svordomar, så är det Åke Jonsson. Han arbetade nämligen som
språkvårdare på Sveriges Radio på 80-talet och fick ta emot otaliga
brev om just fula ord.
Inte svära alls
Klagomålen till radion gick i första hand ut på två saker: Dels
den i dag lite ovanligare religiösa aspekten, »att man missbrukar
guds namn«. En uppfattning som går långt tillbaka till tiden. »Ni
ska inte svära någon ed alls«, säger Jesus enligt
Matteusevangeliet. I 1500-talets Frankrike kunde man få tungan
genomborrad vid upprepade svordomsförseelser.
Motståndet uppifrån har varit så starkt att de fula orden under
långa perioder varit helt otänkbara i de högre samhällsklasserna.
Men i dag är det knappast någon som tänker att man åkallar hin håle
när man utbrister ett faaaaan. Svordomar tappar sitt värde vid
upprepat användande.
Den andra, och vanligaste, invändningen mot svordomar, är att
det är obildat och ett tecken på dåligt ordförråd.
Fyller sin funktion
- Men det är bara en kliché. Svordomar fyller sin funktion,
eftersom de finns i språket. Men vi har fått med oss det här i en
sorts etikettuppfostran, säger Åke Jonsson.
Varför svär vi egentligen? För att man vill lätta på trycket,
skulle de flesta föreslå. Men så enkelt är det inte. Svordomens
viktigaste uppgift är att bryta ett tabu för att väcka uppseende.
De fula orden kan därför lika gärna användas positivt (»jävligt
bra«), som förolämpning (mindre känsliga läsare hittar exempel i
Magnus Ljungs Svordomsboken). Fula ord kan också användas för att
briljera språkligt och därmed få ett övertag. Vad sägs om detta
exempel från en medeltida engelsk teaterpjäs: »Damn you for a dog.
Hold your peace or I will cut the flesh from your bones!«
Används positivt
Åke Jonsson påpekar att det offentliga tv- och radiospråket
starkt påverkar synen på svordomar. På Sveriges Radio har alltid
funnits en ganska strikt policy mot svordomar bland medarbetarna,
och intervjupersoner uppmanas att ligga lågt med litaniorna. Enligt
Åke Jonsson rivstartade utvecklingen mot ett grövre, mer naturligt
språk när TV3 körde igång med Robert Aschberg i spetsen i slutet på
1980-talet.
Men det beror ju förstås på vem som svär också. Jonsson berättar
om vilket uppseende det väckte när Ingmar Bergman skickade en
hälsning från Tyskland till Ewa Fröling: »Ta och hälsa henne så in
i helvete«.
- Men ingen går ju in och petar i vad Ingmar Bergman säger,
skrattar Åke Jonsson.
Skit!
Fan. Satan. Helvete. Svordomarna med religiöst motiv har
dominerat kraftigt i svenskan. Det enda gångbara alternativet var
länge »skit«. Lite underligt med tanke på att orden sedan länge
borde ha tappat sin laddning i sekulariserade Sverige.
Svordomar med sexuellt motiv har dykt upp i Sverige de senaste
årtiondena. Invandringen och inspiration från Hollywood tros ligga
bakom förändringen. Fuck, hora och »din mamma är en...« hörs allt
oftare på skolgårdarna.
- I slang och vardagsspråk söker man ju nya uttryck. Här kan man
märka en generationsskillnad, en tjej skrev en uppsats för mig för
några år sedan och då var det mycket mer av engelska och könsord,
säger Åke Jonsson.
Utvecklingen går vidare, även om man kan diskutera om den går
framåt eller bakåt.
Vi avslutar med några tips till den som vill sluta svära: Fy för
fåglarna! Gävleborgs förbandslåda! Jägarbiffs bananer in i det
innersta glödheta!
Senast uppdaterad: 14 april 2010
