Text Jenny Eklund | 14 september 2005

Berit Edlund är troligtvis den enda i Sverige som överlevt en liknande hjärnskada där hela minnescentret raderats. För henne blev det som att födas på nytt; hon vaknade upp på sjukhuset i Umeå som ett litet barn i en 49-årig kvinnas kropp. Det enda hon hade kvar från sitt första liv var språket, motoriken och tron på Gud.

– Ju längre tiden går, desto mer förstår jag innebörden av det som hänt. Det har varit en enorm sorg att förlora minnet av ett helt liv, samtidigt som jag känner en stor glädje över det andra liv som jag fått uppleva, förklarar Berit.

Det syns inte utanpå vad Berit Edlund varit med om. Hon är glad, elegant och vältalig och det är omöjligt att sätta sig in i vad hon gått igenom det senaste årtiondet. Hon har utvecklats från ett naivt barn till en 60-årig mogen kvinna, fått lära sig allting på nytt – från att klä sig till att uppfostra barn. De första månaderna efter skadan minns hon inte så mycket av, men att komma hem till ett främmande hus blev en chock.

– Alla räknade med att jag skulle klara av vardagen, samtidigt som jag själv inte visste någonting om tillvaron. Men jag var som barn brukar vara. Jag fann mig i allt och gjorde det som förväntades av mig. Ända tills flera år senare då jag insåg att jag själv fick bestämma, säger Berit.

Den dåvarande sambon accepterade hon utan större funderingar; han blev som en stor nallebjörn. Svårare var det att förstå att hon hade fyra barn. De tre äldsta hade flyttat hemifrån och bildat egna familjer, men den nioåriga dottern fick snabbt växa upp och bli mamma åt sin egen mamma.

– Hon höll ordning på mig och lärde mig det mesta om hur man beter sig. Det var nog tufft för henne, och även för min yngste son.

Hittade inte i skåpen

Berits erfarenhet gör att hon förstår hur det känns att vara barn.

– Man är naiv, öppen i sinnet och tror gott om alla. Att sedan upptäcka att det finns elaka människor har varit jobbigt. Det är svårt att vara barn i vuxenvärlden.

Själv ville hon mest bara leka de första åren. Hon minns särskilt havsstranden vid familjens stuga där hon grävde ner tårna djupt i den våta sanden och hängav sig åt att bygga sandslott. Än idag har Berit stor glädje av lek, men inte på samma uppslukande sätt som i början.

De första månaderna efter skadan levde Berit i ett lappsystem. Hon gick omkring med en hel ryggsäck full av små papperslappar fyllda med information. Allting blev en utmaning, inte minst att klara vardagen hemma, att hitta i köksskåpen, lära sig hur man tvättar kläder och lagar mat.

– Jag försökte vara likadan som alla andra, men det gick inte så bra. Idag fattar jag inte varför jag tog på mig rollen som lyckad hemmafru, men jag ville inte vara sämre än de andra duktiga kvinnorna i byn.

Berit Edlund iakttog hur de andra i hennes ålder klädde sig och betedde sig, och försökte härma. Hon tillbringade timmar i badrummet för att träna sig på sminkning. Hon gjorde förstås massor av misstag, som hon idag kan skratta åt. Som den gången då hon skulle baka bullar, mätte fel på mjölmängden och slängde degen i sopkorgen eftersom den aldrig jäste. När hon kom in i köket igen svällde det bulldeg ut över skåpkanten och hon blev rädd att få bannor för att hon hade gjort något dumt.

Eller som de gånger hon blev jagad av polisen för att hon körde galet i trafiken. Visserligen kunde hon läsa på vägskyltarna, men hon hade ingen aning om vad de betydde.

Värst var det att titta sig i spegeln.

– Länge undvek jag speglar. Det var obehagligt att se en vilt främmande person. Jag kände mig inte alls så där gammal som jag såg ut, förklarar Berit.

Ville minnas vem hon var

Idag har hon kommit ikapp och accepterat både sin ålder och sin situation. Men de första åren hoppades hon hela tiden att minnet skulle komma tillbaka. Hon lusläste sina dagböcker och gick igenom alla gamla fotoalbum, men det kändes bara overkligt att det hon såg och läste skulle handla om henne själv. Varje dag ägnade hon flera timmar åt att prova kläder, i tron att plaggen skulle tala om vem hon var. Men inte heller det gav några nycklar till det förflutna.

– Det är fruktansvärt att tappa minnet och vara medveten om det. Jag har gråtit enormt mycket och känt mig väldigt ensam. Hade jag inte haft min tro så hade jag inte klarat av det, säger Berit.

Den största sorgen är att hon inte kommer ihåg sina barns födelse.

– Det är ju någonting som aldrig går att få tillbaka. Men nu har vi lärt känna varandra bra, särskilt min yngsta dotter och jag. Jag känner mig fortfarande inte som en mamma, men jag är stolt och glad över mina barn och barnbarn och älskar dem alla.

En knäppgök

Tron har varit central för Berit, antagligen under hela hennes liv. I samband med hjärnskadan hade hon en nära-döden-upplevelse och efter detta har Gud varit en självklar följeslagare i livet. Men hon fick en chock den dagen hon upptäckte att hon var ganska ensam om det synsättet.

– Jag trodde att det var självklart att alla trodde som jag gjorde. Jag pratade ofta om Gud i vardagliga sammanhang ända tills jag märkte att folk såg på mig som en knäppgök. Då blev jag helt tyst och talade aldrig om min tro, berättar hon.

Berit Edlund har ändå behållit sin uppfattning om det gudomliga, som en stor villkorslös kärlek som finns i allting. Det har hjälpt henne att handskas med den erkända felbehandlingen som orsakade minnesförlusten.

– Jag kan inte känna hat mot dem som orsakat det här. Alla kan göra misstag. Jag måste förlåta och gå vidare. Jag är dörädd för att bli en bitter tant, jag inser nu att jag fick en chans till ett nytt liv. Idag är jag glad att jag inte dog.

Vi samtalar en stund om vad som egentligen styr en människans personlighet, hur mycket som är arv och miljö.

– Min son har sagt att han fick en annan mamma efter hjärnskadan, och det var jobbigt att höra. Men jag vet inte hur mycket jag har förändrats. En äldre väninna har sagt att jag blivit mer öppen nu än tidigare. Men det finns nog en kärna hos mig – och i varje människa – som är densamma. Oavsett vad jag har varit med om.

Fotnot:

Om Berit Edlund

Familj: Fyra barn och sex barnbarn.

Intressen: Läsa böcker och vara ute i naturen.

Äter helst: Vegetarisk mat.

Motto: Det man ger får man tillbaka

Favoritfilm: Jag gillar Star Wars-filmerna.

Citat: ”Det är inte något större under att födas två gånger än att födas en gång.” Voltaire

Senast uppdaterad: 23 februari 2010